Asyl i Kina?

Nattens tragiska utvisning av pastor Jean Kabuidibuidi från Sverige till Kongo-Kinshasa (刚果(金)) fick mig att fundera på flyktingfrågor i ett större perspektiv. Dessa frågor är just nu högaktuella också i Kina. Den senaste tiden har tusentals flyktingar från den burmesiska delstaten Kachin (克钦邦) kommit in i Yunnan-provinsen efter inbördesstrider. De flesta verkar finnas runt orten Nongdao (弄岛). Även kinesiska media rapporterar om detta, åtminstone på nätet. Samtidigt finns just nu 21 nordkoreanska flyktingar i Changchun (长春) vilka regimen ”som vanligt” tänker sända tillbaka till Nordkorea där de sannolikt straffas mycket hårt. Amnesty protesterar och MR- och migrationsexperten Roberta Cohen reder ut begreppen om varför Kina borde följa de internationella avtal man skrivit under.

Att nordkoreaner flyr till Kina är inte nytt och 2001 kom de första direkt till UNHCRs kontor i Beijing. Kinesiska myndigheter brukar anse att nordkoreaner är ”ekonomiska flyktingar” och att de därför ska sändas tillbaka. På kinesiska mikrobloggar börjar hashtaggen #脱北者# (”de som flyr nord”) få stor spridning. Tidningen Global Times (环球时报) skriver idag om dessa frågor och hävdar att Kina strikt följer internationell lagstiftning. Skribenten Liu Guofu (刘国福), som är professor i juridik vid Beijing Institute of Technology (北京理工大学), skriver att ”i fråga om att erkänna och ta emot flyktingar gör Kina stor urskiljning och donationerna och medlen är små, vilket blivit till en av huvudursäkterna för en del utvecklade länders attacker mot Kina” (中国认可和接受难民区别性强和认捐款少,成为一些发达国家攻击中国的首要口实). Kina har inte någon särskild asyllagstiftning utan förlitar sig på grundlagens skrivningar och lagstiftningen om gränspassage. Liu medger dock att den primära orsaken till Kinas ovilja att ta emot flyktingar och asylsökande är ”politiska överväganden” (政治考量) gentemot ”en del grannländer” (Nordkorea) och rädsla för stora flyktingströmmar.

Men vad kommer att hända med kachin-flyktingarna i Yunnan?  Får de asyl? Hänger deras status ihop med de politiska förändringarna (vi hoppas sker) i Burma och Kinas påverkan på regimen? Historiskt sett har Kina vid flera tillfällen varit välkomnande för flyktingar, t.ex. judar som under 1930-40-talen bildade en stark kommunitet i Shanghai. Dessa uppmärksammas också positivt idag.  UNHCR rapporterar samtidigt att antalet asylsökande från Kina till rikare länder ökat under 2011. Är de också ”ekonomiska flyktingar”?

Reflections on refugees, asylum and Chinese policy and practice on this, especially in regard to North Korea and Burma.

考虑一下难民和避难问题,提到中国对来自朝鲜和缅甸难民的政策和实际。

Missionärer och kommunister (Fynd från arkivet 2)

Då och då får man syn på saker som får en att fundera på människors möten, vad de betyder och vilka följder de får. Det hände mig nyligen då jag katalogiserade böcker i Sam Skölds samling. Jag öppnade en kommenterad utgåva av Shiji (史記 Historieskrivarens uppteckningar), traditionellt trådbunden och med alla tio häften i kartongomslag. På första häftet i båda kartongvolymerna har en av Sam Skölds studenter skrivit några rader. Några år på 1930-talet arbetade Sköld som lärare vid Huazhong University (华中大学) i Wuhan, föregångare till dagens Huazhong Normal University (华中师范大学). Studenten Huo Hengde 霍恆德 har i första volymen skrivit ”Gåva till herr Sköld med vördnad från studenten Huo Hengde” (韓先生惠存 學生霍恆德敬贈) och i andra volymen ”Gåva till lärare Sam med vördnad från Hengde” (德霖老師惠 恆德敬贈). Detta gjorde mig nyfiken. Efter lite efterforskningar fick jag fram att Huo Hengde bara månader efter att han gett böcker till ”lärare Sam” i september 1935, bytte namn till He Wei (何伟 1910-1973) och blev en mycket aktiv medlem i kommunistpartiet. Han blev snabbt en ledande partifunktionär i centrala Kina och organiserade motstånd mot den japanska invasionen. Huo Hengde kom från en kristen familj men när han kom till Wuhan – och träffade Sam Sköld – blev han kommunisten He Wei.

Huo Hengdes gåva till Sam Sköld

He Wei blev senare borgmästare i Guangzhou (Kanton 广州), Kinas ambassadör i Vietnam och även utbildningsminister. Mindes han då den ”vördade läraren” Sam Sköld? Flera andra ledande kommunister kom också i kontakt med svenska missionärer, till exempel Dong Biwu (董必武 1886-1975) som hade sina rötter i Macheng (麻城) i nordöstra Hubei. Dong var bland annat tillförordnad president 1968-1975. Också Lin Bio (林彪 1907-1971) växte upp i en liten by i Hubei, Huilongshan (回龙山) i Tuanfeng härad (团风县), dit en av Missionskyrkans missionärer, Hilma Börjesson (1863-1923) 1896 kom för att arbeta bland kvinnor. Lin Biao kan omöjligt ha undgått att träffa svenskarna som var där. Kanske träffade hans mamma Hilma Börjesson?

Desperation och demokrati

Mohammed Bouazizis självbränning i december 2010 blev ett av startskotten för ”den arabiska våren”. Efterföljande protester har fått stort utrymme i våra medier och det har blivit politiska omvälvningar i flera länder. Men vad händer i Kina? De senaste tolv månaderna har ett tjugotal tibetaner bränt sig själva till döds i protest i de tibetanska områdena i västra Kina (Tibet, södra Qinghai, västra Sichuan). Dalai lama har uttryckt sin oro över händelserna och skyller på den kinesiska regimens politik. Nu senast har en tibetansk författare, Gangkye Drubpa Kyab, gripits i Sichuan. Rapporterna i svenska medier har varit begränsade. Varför? Hur prioriterar man? Är det för att kinesiska myndigheter har en starkare och mer välorganiserad kontrollapparat än i många länder i arabvärlden?

Boende i de tibetanska områdena, oavsett etnisk tillhörighet, kan förstås se vad som händer. Kinesiska media skriver också sporadiskt och kontrollerat (på engelska) om en del incidenter. På kinesiska skrivs också en del och man beskyller gärna Dalai lama för att ligga bakom. Säkert finns också många människor i Kina som inget vet om dessa förfärliga händelser. Mediakontrollen är mycket stark i Kina, ord filtreras, inlägg på mikrobloggar (weibo 微博) som Tencent (腾讯) och Sina (新浪) tas genast bort om de innehåller ”fel” ord.

De som vet vad som händer bland tibetanerna, som känner till missförhållanden i andra delar av Kina och som vill se förändringar kan ofta inte skriva det de vill. Men även indirekta uttryck kan ibland vara starka. Man häpnar faktiskt över en del bitande kommentarer till dagens situation som dyker upp på olika mikrobloggar! Häromdagen citerade en bekant till mig, journalisten Wang Keqin (王克勤), ur en ledare från Xinhua ribao (新华日报) 1942 på sin weibo som följs av över två hundra tusen personer (läs också Wangs blog). Xinhua ribao var den första officiella kommunistpartitidningen i Kina, grundad 1938, och den drivs idag av partiavdelningen i Jiangsu-provinsen. Ledaren från 1942 sade följande (om nationalistpartiet Guomindangs (国民党) politik): ”Vad det kinesiska folket allra mest behöver är demokratiskt styre, och förutsättningen för demokrati är att lösa problemen med kontroll över maktdelningen. Republikens centralregering har en enorm makt och ingen kontrollerar den, valen är falska, och de valda representanterna måste lyssna på Guomindang, lyssnar de inte så grips de”. (中国人民最需要的是民主政治,而民主的前提就是要解决分权制衡的监督问题。民国中央的政府权力大得不得了,没有人监督,选举是假的,那些代表都需要听国民党的,不听就抓起来)

Reflections on recent self-immolations in Tibetan areas in China and how Swedish and other Western media report it. Also on interesting use of old texts to criticize the current situation.

考虑最近藏区发生的自焚以及瑞典和西方其他媒体如何报告这事情。我也提到微博上如何用旧文批评现时。

Det kinesiska välfärdssamhället…

Idag skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson på DN Debatt om hur det ska bli ”enklare för oss att bo och arbeta i Asien”. Det är bra. Fler behöver åka till Kina, Korea, Indien och andra asiatiska länder, lära sig språk och gärna arbeta en period. Men hur tänker regeringen när man ger sig in i förhandlingar med Kina om avtal inom socialförsäkringar? Vet man vad man förhandlar om? 2009 tog Kina beslut om en långsiktig satsning på ett sammanhållet system till 2020. Detaljerna och genomförandet är långt ifrån färdiga och genomförande av centrala beslut på lokal nivå är ett av Kinas stora problem. Läs mera t.ex. i Constructing a Social Welfare System for All in China, skriven av en kinesisk statlig think-tank men publicerad av Routledge.

Kina införde 2003 ”Nya kooperativa vårdsystemet för landsbygden” (新型农村合作医疗制度) vilket idag, nio år senare, täcker de flesta på landsbygden. Detta system innebär att kostnaderna för sjukvård täcks till mellan 30 och 70%, den högre andelen vid enklare sjukvård på en mindre klinik, den lägre andelen vid dyr sjukvård på ett stort sjukhus. För stadsbor infördes redan 1998 ett separat system. Fortfarande drabbas dock många av att vård bara ges om man kan betala. Onödiga och dyra mediciner skrivs ut för att ge extra inkomster till läkare. Fortfarande finns tiotals miljoner fattiga som är utanför systemen.

När det gäller pensioner är läget också oklart. Under Zhu Rongjis (朱镕基) tid som premiärminister på 1990-talet påbörjades pensionsreformer i städerna och här finns ett rudimentärt system. På landsbygden har pilotprojekt genomförts i vissa provinser men på alltför låga nivåer. Det rör sig ibland om något hundratal yuan per år (lika mycket i kronor) och det är svårt att leva på. Andelen som deltar i systemet har också minskat de senaste åren.

Enligt officiella uppgifter behöver Kina 5,7 biljoner yuan för att genomföra satsningen till 2020. Ett samlat och enhetligt socialförsäkringssystem för hela Kina framstår som en utopisk tanke inom överskådlig tid. Förmodligen kommer system på provinsiell nivå och samarbete mellan stat, NGOs och privata aktörer att vara nödvändigt. I Kina är pensionsåldern 60 för män, 55 för kvinnliga tjänstemän och 50 för kvinnliga arbetare, men tankar finns nu på att höja gränsen. Ulf Kristersson och de svenska förhandlarna borde dela erfarenheter, ta upp frågor om pensionsålder och systemens uppbyggnad och inte diskutera förmåner för ett fåtal svenskar som jobbar i Kina.

Some thoughts on welfare systems in China (and Sweden), what is possible and what we prioritize.

关于中国(和瑞典)社会福利系统的建成,如何发展,优先在哪里。

Klassiker i brevlådan

Det är inte varje dag man får en klassiker med posten. Men häromdagen hände det! Det var första bandet av den färska danska fullständiga översättningen av Jin Ping Mei (金瓶梅), först utgiven 1617. Översättare är den danska sinologen Vibeke Børdahl (易德波) som är känd för sina studier i kinesisk muntlig litteratur och berättarkonst, shuoshu 说书. Jin Ping Mei kan betyda ”Plommonblom i gyllene vas” men är också en anspelning på tre kvinnor som är centrala i den långa romanen, Jinlian (金莲 ”Gyllene lotus”), Pinger (瓶儿 ”Lilla vasen”) och Chunmei (春梅 ”Vårplommonblomma”). Jin Ping Mei kom ut på svenska 1950 i en ofullständig version översatt från tyska. Många andra europeiska utgåvor har också haft avsnitt utelämnade eller rentav översatta till latin. Varför? Jo, Jin Ping Mei ger inte bara inblickar i familjen Ximens förfall i 1110-1120-talens Kina (Norra Songdynastin 北宋), utan är också en erotisk klassiker med detaljerade sexskildringar. Även i Kina har den censurerats och stoppats från utgivning men ändå alltid lästs.

Jin Ping Mei har en viss koppling till en annan klassiker, Berättelser från träskmarkerna (水浒传), och huvudpersonen Ximen Qing (西门庆) förekommer i båda. Med Vibeke Børdahls översättning finns nu fyra av fem klassiska kinesiska romaner i full modern översättning till något nordiskt språk. Göran Malmqvist har tidigare översatt Berättelser från träskmarkerna och Färden till västern (西游记) och Pär Bergman Drömmar om röda gemak (红楼梦). Nu fattas bara Berättelsen om de tre kungarikena (三国演义).

Jin Ping Mei ska komma ut i tio volymer under de kommande sex åren. Utgivare är Forlaget Vandkunsten som gjort en väldigt vacker utgåva, både i bindningen och i illustrationerna tagna från en tidig utgåva från 1620-30-talen. 2010 kontaktades jag och några kollegor av förlaget för att vara granskare och sakkunniga inför utgivningen och nu har den alltså kommit. Det är ett storverk som Vibeke Børdahl åstadkommit. Läs den!

Introducing the new full Danish translation of Jin Ping Mei by Vibeke Børdahl. Of the main classic novels we now only lack a translation of Romance of the Three Kingdoms in a Nordic language.

介绍刚出版的丹麦语全译本《金瓶梅》。现在北欧语言只缺乏《三国演义》的译本。

Vilka ämnen talar man inte om?

Kinas vicepresident Xi Jinping (习近平) gör i dagarna sitt första officiella besök i USA. Sannolikt kan man se det som introduktionsresa inför att Xi i höst väntas bli vald till generalsekreterare i Kinas kommunistparti och därmed Kinas verklige ledare. Våren 2013 blir han sedan också Kinas president, om inte något oförutsett händer. Igår och idag (12-13 februari) har Stockholm China Forum anordnats för tionde gången, denna gång på Sjöfartshuset i Gamla stan i Stockholm. Enligt UDs kortfattade pressmeddelande har Xi Jinping varit ett av samtalsämnena, liksom global ekonomi, ”Syrien, rymdsäkerhet och internetfrihet”. Intressant urval.

På Stockholm China Forum samlas främst politiker, diplomater, ekonomer och ”Kina-kännare” från Europa och USA. Sinologer med fördjupade kunskaper i Kinas språk, kultur och historia är sällan med. Några kinesiska gäster brukar också vara inbjudna, denna gång förmodligen Qin Yaqing (秦亚青) från China Foreign Affairs University (CFAU, 外交学院). UD nämner bara att ”exekutiva vicepresidenten” från nämnda universitet ska medverka. Detta kan bara vara Qin och det är lite märkligt att inte hans namn skrivs ut när andra deltagare som Nicholas Lardy och Mark Leonard annonseras med namn. Kan det bero på att Qin Yaqing egentligen är partisekreterare vid CFAU? Titeln ”exekutiv vicepresident” är bara en av olika eufemismer som används för att ”maskera” partisekreterarna vid universiteten i Kina vid kontakter med utlandet. Qin är dock en mycket kompetent forskare inom internationella relationer med examen från University of Missouri. Han har också föreläst för politbyrån inne i Zhongnanhai, ledarnas komplex mitt i Beijing.

Mer intressant är dock vad man inte pratar om vid Stockholm China Forum. Ämnen som religionens växande roll i Kina, etniska spänningar och kulturell stereotypisering är knappast på agendan. Ändå är detta frågor som likaväl som något annat påverkar både ekonomisk och annan utveckling i och mellan länder. Människors tro och övertygelse påverkar i hög grad hur man agerar i samhället i övrigt, det gäller inte bara Kina. Modernisering och ekonomisk utveckling får i kinesiska områden med stor andel icke-han-befolkning starka etniska spänningar som följd då minoriteterna upplever sin kultur och sitt språk hotade. De ser inte någon möjlighet att styra sin egen utveckling.

Alltför ofta separerar man ekonomisk-poltiska frågor från så kallat ”mjuka” frågor istället för att låta frågeställningarna ”krocka” och korsbefrukta varandra. Kunskaper i kinesiska är inte någon absolut förutsättning för att förstå eller analysera Kina, men att läsa originaltexter och att kunna kommunicera direkt har sina fördelar. Sinologer, ekonomer och statsvetare borde samarbeta mera. Stockholm China Forum och andra liknande bi- och multilaterala forum EU-Kina-USA borde öppna upp för fler ”krockar”. Det är då det blir riktigt spännande möten. Kanske blir det bättre redan nästa gång då man enligt Carl Bildt ska arrangera forumet i Kina.

Förmodligen tycker inte det kinesiska kommunistpartiet och dess ledning att ”mjuka” frågor är så viktiga, mera besvärliga. Men det kanske håller på att förändras? Jag träffade Xi Jinping helt kort i samband med hans Sverige-besök 2010. Vi skakade egentligen bara hand och sa några få ord på kinesiska. Den som introducerade mig för Xi sa att jag ”forskar i religion”. Xi svarade då ”åh, religion, bra, bra, bra” (啊,宗教, 好好好). Hur ska man tolka det?

Some thoughts on Xi Jinping and what topics are not discussed at government sponsored ”China Forums”, e.g. religion, ethnicity and cultural stereotypes.

这里想一下习近平和政府举办的“中国论坛”到底不讨论的一些题目,比如宗教民族和文化定型等问题。

Fynd från arkivet (1)

Ibland bistår jag Svenska Missionskyrkans arkiv med att ordna en del material på kinesiska. Bland annat finns en stor boksamling efter missionären Sam(uel) Sköld 韩德霖 (1896-1977) och en del böcker och papper efter missionären Gustav Nyström 聂思仁 (1899-1957), tolk åt Dag Hammarskjöld vid hans besök i Kina nyåret 1954-55. På filmen skymtar Nyström sittande med glasögon vid 1:00 och 2:06

Sam Sköld var för övrigt yngre bror till Moderna muséets skapare Otte Sköld, båda födda i Kina som barn till missionärerna Johan och Eva Sköld. I arkivet finns också mycket annat smått och gott, till exempel gåvor till P.P. Waldenström från dennes besök i Kina 1907. Läs gärna Waldenströms bok om resan, Till Kina som kom 1908.

Både Gustav Nyström och Sam Sköld samlade mängder av böcker, dokument och annat smått och gott under sina många år i Kina. Jag tänkte dela några guldkorn ur deras och andra samlingar i arkivet med er framöver. Idag vill jag visa ett litet sånghäfte från 1949 som antagligen Gustav Nyström fått tag på i Wuhan just innan han lämnade staden för Hongkong 1949. Det är utgivet 30 maj 1949 och förordet börjar så här: ”I kampens och blodets maj erhöll Wuhan befrielse och folket reste sig” (在戰鬥的,血的五月里,武漢獲得了解放,人民翻了身). Första sång är ”Östern är röd” (東方紅). Notera också vapnen som dekoration under fanan på omslaget. Utgivare är ”Wuhans universitets folksångssällskap”. Det var en annan tid då man just genomlevt ”befrielsen” och (kanske) fortfarande trodde på den. Gustav Nyström trodde något annat och fick lämna landet.

Revolutionär sångbok från Wuhan, maj 1949

 

Noter till "Östern är röd"

Texten till ”Östern är röd” i sångboken är en variant på den som idag är allmän. Läs här ett blogginlägg från en släkting till textförfattaren Zhang Songru 张松如.

Some notes on recent finds in the Mission Covenant Church of Sweden archives, where I assist with cataloguing Chinese language material. Sam Sköld and Gustav Nyström were two interesting and highly capable missionaries.

这里提到最近在瑞典行道会档案馆发现的资料。我帮他们整理中文资料。韩德霖和聂思仁这两位传教士很有意思,也很能干。

Vad händer i Kina?

Denna fråga ställer sig många människor varje dag, och vi här i Sverige hör nästan alltid något om Kina i media varje dag. Men vilket urval får vi läsa om? Hur är det med analysen? Och vad av det som händer kommer att få betydelse på lång sikt? Sådant är svårt att sia om, men här är några axplock ur den kinesiska mediafloden idag.

Ett oundvikligt ämne i Kina denna dag har varit vad som hänt med Wang Lijun (王立军), till för några dagar sen tuff polischef och vice borgmästare i Chongqing som jobbat mot organiserad brottslighet. En intressant detalj om Wang är att han är mongol och ”egentligen” heter Unen Baatar. Häromdagen fick han avgå som polischef och tilldelades andra ansvarsområden som borgmästare. Idag kom så besked att han genomgår “semesterlik behandling” (休假式治疗) för stress och överansträngning. Kinesiska mikrobloggar spred snabbt uppgifter om att Wang skulle ha försökt söka asyl på USAs konsulat i Chengdu, och polisnärvaron runt konsulatet har höjts. Om han varit där är ännu oklart. Uttrycket ”semesterlik behandling” är dagens skämt på kinesiska mikrobloggar (Weibo 微博 – läs mitt Weibo-flöde här bredvid!) och många driver friskt med vad som hänt. Många tror att ”behandlingen” innebär att Wang helt enkelt gripits och sitter fängslad. Det extrema intresset för Wang beror på att han jobbat nära Bo Xilai (薄熙来), son till Bo Yibo (薄一波), partichef i Chongqing och medlem i politbyrån, som spås få en ännu mer framträdande post i partiet vid den 18:e partikongressen i höst. Maktspelet är förvisso intressant, men det är nästan intressantare att följa de fräcka kommentarer som likt en löpeld sprider sig över det kinesiska nätet och via mobiler. Det finns en oerhörd kraft i detta och en stor respektlöshet mot partiet – förhoppningsvis samtidigt som respekten för mångfalden av åsikter ökar. Det händer något i Kina.
Uppdatering 9 feb: USA bekräftar nu att Wang besökt konsulatet men inte om han sökt asyl. Enligt BBC har vice utrikesminister Cui Tiankai (崔天凯) också kommenterat och sagt att det är ”ett extremt isolerat fall som har lösts smidigt”.

Kontrollen av mikrobloggar har också varit ett hett ämne idag. Det handlar då om att den lokala webbmyndigheten i Beijing (北京网管办) beslutat att från och med 16 mars måste man registrera sig med sitt riktiga namn på bloggar och mikrobloggar. Om inte kan man bara surfa och läsa, inte göra inlägg. Också här haglar inläggen på nätet i Kina. En bekant i Shanghai skrev ironiskt att nästa steg väl blir att man måste registrera sig för att gå ut på gatan. Kanske kan proteststormen få detta att ändras innan 16 mars? Det händer något i Kina.
Uppdatering 9 feb: Taiwanesiska tidningen United Daily News (联合报) rapporterar nu att partiavdelningar ska upprättas på alla blogg- och mikrobloggtjänster/företag efter att systemet med namnregistrering införts. Det händer för mycket i Kina.

Nanjings universitet firar i år 110 år och ska hålla stora festligheter den 20 maj. Idag meddelade man att man inte vill ha ”ett politiskt firande” utan vill ge hedersplatserna till förtjänta professorer och studenter. Kommentarerna handlar bland annat om hur byråkratiserade kinesiska universitet håller på att bli (låter det bekant?) och man betonar akademisk frihet och fokus på vetenskapen. Intressant att se vart det tar vägen. Det händer något i Kina.

Titeln på det här inlägget har jag lånat från en bok utgiven 1928 av Marcus Ch’eng (Chen Chonggui 陈崇桂), en ledande pastor i Kina under 1930-40-50-talen, bland annat jobbade han en period hos ”den kristne generalen” Feng Yuxiang. Ch’eng var från Wuhan och växte upp med Svenska Missionskyrkans första missionärer där. Han måste ha varit en av de första kineser som lärde sig svenska, och skrev också boken Vad händer i Kina på svenska. Det hände en hel del i Kina också på den tiden, men rapporteringen gick i annat tempo.

Mångbottnat ”rivningsraseri”

För någon vecka sen, mitt under det kinesiska nyåret, revs ett hus på Bei zongbu hutong 24 i Beijing (北总布胡同24号). Inget konstigt med det kan tyckas, det rivs hela tiden i Beijing och huset var redan skadat av tidigare rivningsförsök. Men plötsligt uppstod en proteststorm och till och med statliga nyhetsbyrån Xinhua skrev kritiskt. Under några år på 1930-talet bodde Kinas viktigaste arkitektpar Liang Sicheng 梁思成 och Lin Huiyin 林徽因 i huset och hade där sin mest kreativa period. Trots myndighetsbeslut för något år sen om att bevara och renovera byggnaden kunde ett fastighetsbolag ändå riva huset. Är detta ett tecken på svaghet hos myndigheterna? Eller beror det på bristande förståelse för eller insikt i opinionen? Är det ett tecken på svaghet hos regimen? Kanske är det ”bara” korruption. Frågan är inte helt okomplicerad. Frågan om bevarandet av Beijings gamla delar är inte enkel. Övergrepps har begåtts och begås fortfarande, människor blir rotlösa och mycket av karaktären i vissa kvarter och hela stadsdelar försvinner. Liksom Klarakvarteren i Stockholm kommer denna omvälvning att talas om länge framöver.

Gammalt och "nytt" i östra Beijing – flerhundraårig portal med nästan utsuddad inskrift "Länge leve ordförande Mao" (Foto: Fredrik Fällman)
Det är bra att människor nu protesterar mot urskillningslöst rivande och kulturförstörande åtgärder. Det är också en del av civilsamhällets långsamma uppvaknande och formande i Kina. Som besökare och turist i Kina kan man förundras över den gamla kulturen och hur mycket som trots allt finns bevarat – men samtidigt har så oerhört mycket mer försvunnit redan för länge sen. Stadsmuren, gatuportaler och annat som revs i Beijing på 1960- och 1970-talen för att bygga hus, vägar och tunnelbana, var egentligen betydligt större ingrepp än det som sker idag, om man nu kan göra sådana jämförelser. Sinologen och bankmannen Lars Ellström, som bott i Beijing under mycket lång tid, skrev för ett par år sen på Utrikesbloggen tänkvärt om perspektiven på bevarande och vad som egentligen är nytt och gammalt.
Upprördheten kring det enda gamla huset i Beijing får mig också att tänka på vad som hänt i Kashgar de senaste åren. Den gamla delen av staden försvinner i snabb takt och endast ett litet område blir kvar som turistattraktion. Läs Stefan Geens fina rapport från Kashgar 2010. Levande uigurisk tradition och kultur försvinner. Var är de stora protesterna här? Ett fåtal röster hörs i Kina, till exempel Beijing Cultural Heritage Protection Centre, som också drivit fallet med Liang Sichengs hus. Mest hörs från Väst. Kashgar ska istället bli en ekonomisk zon och ett av de slagord som förs fram lyder (se bilden): ”Gör Kashgar till ’västra Kinas pärla’, en världskänd, modern stad med stark etnisk prägel”.
把喀什建设成“中国西部明珠”,世界知名的、具有浓郁民族特色的现代化城市 (Foto: Fredrik Fällman)

”Rivningsraseri” kan ha många bottnar. Det kan vara upprörda känslor mot orimliga rivningar och fysisk förstörelse. Men att protestera mot att kultur och traditioner raseras och rivs ner för att aldrig kunna byggas upp igen är också ett sorts ”rivningsraseri” och här är händelserna i Kashgar betydligt allvarligare. Vad är ”modernt” och vem får vara med och bestämma vad som behövs, vilken ”etnisk karaktär” som ska finnas och vilka uttryck den ska få ta sig?

Some thoughts about the tearing down of old buildings and entire city districts in China, and what it means to us; who decides and what is the result. How is culture and tradition torn down and who owns the process?

考虑一下中国“拆”现象、老建筑、全城市地区(北京、喀什)都全部被拆了。这种发展如何影响我们?谁作出决定?结果如何?文华和传统如何“拆掉”?谁拥有发展和现代化的进程?