Det kinesiska välfärdssamhället…

Idag skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson på DN Debatt om hur det ska bli ”enklare för oss att bo och arbeta i Asien”. Det är bra. Fler behöver åka till Kina, Korea, Indien och andra asiatiska länder, lära sig språk och gärna arbeta en period. Men hur tänker regeringen när man ger sig in i förhandlingar med Kina om avtal inom socialförsäkringar? Vet man vad man förhandlar om? 2009 tog Kina beslut om en långsiktig satsning på ett sammanhållet system till 2020. Detaljerna och genomförandet är långt ifrån färdiga och genomförande av centrala beslut på lokal nivå är ett av Kinas stora problem. Läs mera t.ex. i Constructing a Social Welfare System for All in China, skriven av en kinesisk statlig think-tank men publicerad av Routledge.

Kina införde 2003 ”Nya kooperativa vårdsystemet för landsbygden” (新型农村合作医疗制度) vilket idag, nio år senare, täcker de flesta på landsbygden. Detta system innebär att kostnaderna för sjukvård täcks till mellan 30 och 70%, den högre andelen vid enklare sjukvård på en mindre klinik, den lägre andelen vid dyr sjukvård på ett stort sjukhus. För stadsbor infördes redan 1998 ett separat system. Fortfarande drabbas dock många av att vård bara ges om man kan betala. Onödiga och dyra mediciner skrivs ut för att ge extra inkomster till läkare. Fortfarande finns tiotals miljoner fattiga som är utanför systemen.

När det gäller pensioner är läget också oklart. Under Zhu Rongjis (朱镕基) tid som premiärminister på 1990-talet påbörjades pensionsreformer i städerna och här finns ett rudimentärt system. På landsbygden har pilotprojekt genomförts i vissa provinser men på alltför låga nivåer. Det rör sig ibland om något hundratal yuan per år (lika mycket i kronor) och det är svårt att leva på. Andelen som deltar i systemet har också minskat de senaste åren.

Enligt officiella uppgifter behöver Kina 5,7 biljoner yuan för att genomföra satsningen till 2020. Ett samlat och enhetligt socialförsäkringssystem för hela Kina framstår som en utopisk tanke inom överskådlig tid. Förmodligen kommer system på provinsiell nivå och samarbete mellan stat, NGOs och privata aktörer att vara nödvändigt. I Kina är pensionsåldern 60 för män, 55 för kvinnliga tjänstemän och 50 för kvinnliga arbetare, men tankar finns nu på att höja gränsen. Ulf Kristersson och de svenska förhandlarna borde dela erfarenheter, ta upp frågor om pensionsålder och systemens uppbyggnad och inte diskutera förmåner för ett fåtal svenskar som jobbar i Kina.

Some thoughts on welfare systems in China (and Sweden), what is possible and what we prioritize.

关于中国(和瑞典)社会福利系统的建成,如何发展,优先在哪里。

Lämna ett svar