Note from an old “China hand” (Finds from the archive 4)

These extraordinary days when commentaries are prohibited on Chinese micro blogs and the air is full of rumours around the Chinese leadership, I happened to stumble on something in an old book. I was going through the Sam Sköld book collection, and as I opened the second volume of Stanislas Julien’s Syntaxe nouvelle de la langue Chinoise (1869-70) I noticed a thin paper with a typed note in English.

It was a note on postponing the meeting of ”The China Study Group” in Wuhan (武汉), dated 31 May 1934, and it was signed by the secretary of the group, Edmund Clubb. At the next meeting Mr. Clubb would be speaking on ”Authoritarian Government and the Present Situation in China”, a title that could fit any seminar or conference today.

The note from Edmund Clubb

It is not clear who the other members of the ”study group” were, only Sam Sköld and Edmund Clubb (1901-1989) are known. When Mr. Clubb wrote the note in 1934 he was the American consul in Hankou. He is especially interesting because he became a victim of McCarthyism (麦卡锡主义) and one of the ”China hands” (中国通) accused of ”loosing China” after the PRC was established. He was then US Consul General in Beijing, and was the one to close the consulate and haul down the US flag in April 1950. After returning to the USA he became head of the China desk at the US State Department, but was suspended after only a year as a ”security risk”. His testimony before the House Committee on Un-American Activities is available here.

It would have been very interesting to hear Mr. Clubb talk that day in June 1934 in Hankou, and it is likely he had insights in the events of those days that few other Westerners had. He wrote several books on China, and one of his reports from 1932 was published in its entirety in 1968 as Communism in China: as reported from Hankow in 1932. It was probably the first in-depth diplomatic report about Communism in China to reach the US State Department.

What’s with the beard? (2)

In February I wrote about a teacher in Xinjiang who lost his bonus because he did not shave his beard off. Now beard control seems to have spread also to other areas. Yesterday a Yunnan friend (Han Chinese) with a nice goatee (山羊胡) told me that when he recently went to renew his ID card (身份证) he was told by the police that ”only special religious communities can take photos with beards” (留胡子拍照的只有特殊宗教群体)?! This was only mentioned in speaking, no written regulations were shown. Actually, the specification for photos used in second generation Chinese ID cards says nothing of beards.

My friend has grown his beard for some years and did not want to shave it off, and decided to take a photo without shaving. When bringing it back to the police station the staff told him that ”if the higher level leaders will approve then we will let it be, and if not you must come back and take another” (如果上级领导认可就算了,如果不认可要回来重拍).

A bearded Zhou Enlai (周恩来) in the 1940s

Not everyone is as courageous as my friend, and Chinese web sites gives ample evidence that similar things happen around China. One may think that it is merely a matter of overzealous local police wanting young men to look proper with crew cut (平头) and without beard, but the comment to my friend says something else. Why mention ”special religious communities” at all? That comment is also in conflict with the incident with the Xinjiang teacher. He was a Uyghur Muslim, but could not keep his beard. Things are definitely getting worse when they want to control how people look and if they shave.

The party and the law

The Chinese Ministry of Justice (司法部) recently issued a notice on the decision to require an oath swearing ceremony for new members of the bar (律师职业) and also for those renewing membership (《关于印发〈关于建立律师宣誓制度的决定〉的通知》). Loyalty to the party-state was of course implied also before, but this time there are explicit references to the Communist party and the state, even before the word ”law” is mentioned. Presumptive lawyers must declare:

I wish to become a professional lawyer of the People’s Republic of China. I promise to faithfully implement the sacred mission to be a legal practitioner under socialism with Chinese characteristics. I will be loyal to the motherland and to the people, uphold the leadership of the Communist Party of China, uphold the socialist system and protect the constitution and the dignity of the law. I will practice for the people, be diligent and respect my work, honest and incorruptible and protect the legal rights of the persons involved. I will safeguard that the law is correctly carried out, safeguard social equality and justice, and strive for the cause of socialism with Chinese characteristics!

我志愿成为一名中华人民共和国执业律师,我保证忠实履行中国特色社会主义法律工作者的神圣使命,忠于祖国,忠于人民,拥护中国共产党的领导,拥护社会主义制度,维护宪法和法律尊严,执业为民,勤勉敬业,诚信廉洁,维护当事人合法权益,维护法律正确实施,维护社会公平正义,为中国特色社会主义事业努力奋斗!

Several well-known Chinese lawyers have commented on the absurdity of this new regulation, and both micro bloggers and reader comments on Chinese news sites like Caijing (财经) have been highly critical. The whole idea seems strange. China is not yet a country with rule of law (法治), and even the UN sees a need to voice its concern over lawyers being harassed and arrested. Things will not be better because of this ”pledge of allegiance” to the party and the socialist system, and there are already enough control mechanisms available. It looks like a trend of incorporating doubtful measures and control mechanisms into the legal system, just as with the recent amendments to the criminal procedure law. Actually, such measures only makes it more difficult to follow the new oath, to ”practice for the people” and to be ”incorruptible and protect the legal rights of the persons involved”.

Funderingar kring kinesiska justititedepartementets nya krav att jurister måste svära en ämbetsed där en av huvudpunkterna är lojalitet mot partiet och staten och en av huvuduppgifterna är att ”kämpa för socialismens med kinesiska förtecken sak”.

Var partiledarna annorlunda förr? (Fynd från arkivet 3)

I dessa dagar av turbulens inom det kinesiska kommunistpartiet (中国共产党) då Bo Xilai (薄熙来) och Wang Lijun fått lämna sina poster kan man fundera över när ideologisk övertygelse och idealism fick lämna plats för maktkamp och populism. Var det redan under Mao? Eller var det först efter 1989? Förmodligen har det alltid funnits inslag av sådant hos en del höga partifunktionärer, om än inte alla.

För ett par dagar sedan gjorde jag åter ett intressant fynd i Sam Skölds stora boksamling. Instucket i ett stort verk om världslitteraturen låg ett brevkort till Sam Sköld från februari 1935. Det var skrivet av en av hans studenter vid Huazhong University, Huang Xinxue (黄心学). Den korta texten på kortet handlar om olika utgåvor av verket Gushi yuan (古詩源, ”Källan till äldre poesi”) av Shen Deqian (沈德潜 1673-1769). Huang och Sköld bodde båda i Wuhan (武汉), Huang i Hankou (汉口) och Sköld i Wuchang (武昌) så man kan undra varför de förde intellektuella diskussioner på brevkort? Man kunde ha tagit båten över Långa floden (长江, även Yangzifloden 扬子江) och träffats istället.

Brevkort från Huang Xuexin till Sam Sköld
"Lärare Sam: Efter att vi skildes har jag saknat er mycket..."

Huang Xinxue blev medlem i kommunistpartiet 1937 och bytte namn till Huang Haibin (黄海滨 1908-1950). Han blev lokalt ansvarig för organisation och propaganda på olika platser i Hubeiprovinsen och var under 1940-talet en av vicecheferna för organisationsavdelningen inom partiet för hela centrala och södra Kina (中共中南局组织部). Han dog i cancer i maj 1950. Minnesrunan i Folkets dagblad beskriver honom som att han ”levde enkelt och arbetade hårt, var alltid lojal och hängiven i arbetet, tog aktivt ansvar  och bar arbetets bördor villigt” (生活朴素刻苦,工作一贯忠实热诚,积极负责,任劳任怨). Helt enkelt en förebild för alla partifunktionärer och tjänstemän.

Bo Xilais far Bo Yibo (薄一波 1908-2007) var född samma år som Huang Xuexin och hade delvis en liknande karriär, med regionalt ansvar i ett partidistrikt på 1940-talet, i Bos fall i norra Kina (华北局). Vid hans död beskrev man dock honom inte alls på samma sätt som Huang utan bara med superlativer, som ”enastående partimedlem, mäktig kommunistisk kämpe och en framstående proletär revolutionär” (优秀党员,伟大的共产主义战士,杰出的无产阶级革命家). Samma eftermäle får nästan alla högre partiledare. Vart tog enkelheten, ansvaret och det hårda arbetet vägen?

Some thoughts on party leaders, their interests and driving forces. Were they more idealistic before and just after 1949? Did they lead simpler, more responsible lives?

想一想中共领导,他们的兴趣和动力。四五十年代时是否更唯心?他们生活更朴素更负责?

Ett kulturellt språng framåt?

I oktober 2011 höll kommunistpartiets 17:e centralkommitté sitt sjätte plenum (十七届六中全会). Den stora frågan som behandlades var en satsning på kultur och ett beslut togs om att ”främja en stor kulturell utveckling och blomstring” (推动文化大发展大繁荣). I januari 2012 publicerade Hu Jintao (胡锦涛) en artikel på samma tema i partiets teoretiska tidskrift Qiushi (求是 ”Sök sanningen”, tidigare Röda fanan 红旗).

Hu Jintao säger att ”vi måste se klart hur fientliga internationella krafter just nu intensifierar sina planer på att västernisera och dela upp Kina. De ideologiska och kulturella områdena är fokus för deras långsiktiga infiltration” (我们必须清醒地看到,国际敌对势力正在加紧对我国实施西化、分化战略图谋,思想文化领域是他们进行长期渗透的重点领域). Det långa dokumentet från oktober 2011 beskriver önskemål, planer och förväntningar inom en mängd kulturområden och man berör också den ”hälsosamma och progressiva Internet-kultur” (健康向上的网络文化) man vill skapa. Vidare skrivs om hur ”statens kulturella soft power” (国家文化软实力) ska stärkas och bli till ”en stark andlig kraft” (强大精神力量) för att främja utvecklandet av ett harmoniskt samhälle. Utövare inom alla kulturformer uppmanas att ”aktivt kasta sig in i kulturellt kreativa aktiviteter för att sjunga tidens och folkets lov” (积极投身到讴歌时代和人民的文艺创造活动之中). Man utgår också ifrån att ”kinesisk kultur” är sammanhållen och enhetlig och speglar ”den kinesiska nationen” (中华民族).

Målning av Tang Zhigang (唐志刚, f. 1959) ur serien "Kinesiska sagor" (中国童话)
Målning av Tang Zhigang (唐志刚, f. 1959) ur serien ”Kinesiska sagor” (中国童话)

Det här låter bitvis mycket likt Mao Zedongs tal om kultur i Yan’an (延安) 1942. Mao menade att ”vi måste också ha en kulturell armé, vilken är en nödvändighet för att ena våra led och för att besegra fienden” (我们还要有文化的军队,这是团结自己、战胜敌人必不可少的一支军队). Men hur ska detta gå till? Vem ska ställa upp på detta? Satsningarna i Kina har uppmärksammats av Myndigheten för kulturanalys och nämns i den färska rapport som nyligen lagts fram till regeringen. Men kan man kommendera fram kreativitet?

Den nya politiken har dock mött motstånd. Den kände författaren och konstnären Feng Jicai (冯骥才, f. 1942) liknade häromdagen hela satsningen vid ”det stora språnget framåt” (大跃进), den förödande kampanj 1958-1961 då folkkommuner (人民公社) infördes och ”bakgårdsugnar” (土法炼钢炉) skulle producera stål. Feng menade att det är stor risk att det hela blir ett ”tomt skal” (空壳). Kloka ord av en man som är vice ordförande i China Federation of Literary and Art Circles (中国文学艺术界联合会), paraplyorganet för alla organiserade författare, musiker, filmare och konstnärer i Kina. Kulturen i Kina sjuder av kreativitet helt utan partiets påbud.

On Chinese cultural policy, fear of Western ”cultural and ideological infiltration” and decisions to ”promote a great cultural development and prosperity”. Can culture be commanded and creativity ordered? 

关于“推动文化大发展大繁荣”大计划的思考。有没有”国际敌对势力…实施西化”?上面可以下令就出现创造力?

Säkerheten främst

Just nu pågår den årliga sessionen för Nationella folkkongressen (全国人民代表大会, Kinas motsvarighet till parlament) i Beijing. Mötena med folkkongressen skapar alltid oro, ”säkerhetsnivån” höjs och dissidenter hindras från att röra sig fritt. Utländska media och experter spekulerar i om det finns tendenser till att ”Kina öppnar sig” eller om folkkongressen trots allt ändå bara är samling nickedockor som aldrig röstar emot förslag.

Det allmänna intresset för folkkongressens session är ganska begränsat, men det är ett stort ämne på Internet. Många mikrobloggare skriver om hur dyra kläder och väskor som ledamöterna har och gör syrliga kommentarer om vilket ”folk” de representerar. Representanterna själva skriver också, till exempel Ge Jianxiong (葛剑雄), professor vid Fudanuniversitetet (复旦大学) i Shanghai. Ge skriver till och med ”dagbok” åt Financial Times kinesiska utgåva.

En av frågorna för årets session är ett förslag om ändringar i straffprocesslagen (刑事诉讼法) vilket skulle möjliggöra gripande och kvarhållande av personer utan att meddela anhöriga. När förslaget blev känt förekom starka protester och man lägger nu fram ett reviderat förslag där det framhålls hur de mänskliga rättigheterna tas till vara och där också erkännanden under tvång förbjuds. De metoder som nu regleras har förekommit länge och kommer förmodligen att fortsätta existera, särskilt i fall som rör ”statens säkerhet” där undantag finns.

I detta sammanhang är det är svårt att inte tänka på andra säkerhetsfrågor som arbetarsäkerhet, rättssäkerhet och matsäkerhet. På kinesiska byggarbetsplatser är det vanligt med banderoller som har texten ”säkerheten främst” (安全第一), ibland med tillägg av en varningsskylt med en fallande man utan hjälm med texten ”varning för att falla” (当心坠落). Arbetare har allt oftare hjälm men ingen annan skyddsutrustning. Istället går de omkring i jacka, tygskor och kanske handskar. Ofta balanserar de på bambuställningar som Arbetsmiljöverket skulle riva om de fick syn på dem. Bambuställningar är på väg att förbjudas sedan några år tillbaka, men genomförandet sköts av lokala myndigheter och går långsamt.

Slutsatsen kan bara bli att statens säkerhet ses som långt viktigare än den enskilde medborgarens. Att skydda ledarna mot oliktänkande är viktigare än att skydda vanliga människor från att slå ihjäl sig på jobbet eller äta förgiftad mat. Protesterna mot skärpningen av straffprocesslagen kanske ändå är ett tecken. Kanske är det snart dags för partiledarna att ta på sig hjälmen och se upp så att de inte faller?

Security first? Some thoughts on the current NPC session and what security is priority for Chinese leaders.

关于十一届全国人大第五次会议和安全问题的一些思考。

Asyl i Kina?

Nattens tragiska utvisning av pastor Jean Kabuidibuidi från Sverige till Kongo-Kinshasa (刚果(金)) fick mig att fundera på flyktingfrågor i ett större perspektiv. Dessa frågor är just nu högaktuella också i Kina. Den senaste tiden har tusentals flyktingar från den burmesiska delstaten Kachin (克钦邦) kommit in i Yunnan-provinsen efter inbördesstrider. De flesta verkar finnas runt orten Nongdao (弄岛). Även kinesiska media rapporterar om detta, åtminstone på nätet. Samtidigt finns just nu 21 nordkoreanska flyktingar i Changchun (长春) vilka regimen ”som vanligt” tänker sända tillbaka till Nordkorea där de sannolikt straffas mycket hårt. Amnesty protesterar och MR- och migrationsexperten Roberta Cohen reder ut begreppen om varför Kina borde följa de internationella avtal man skrivit under.

Att nordkoreaner flyr till Kina är inte nytt och 2001 kom de första direkt till UNHCRs kontor i Beijing. Kinesiska myndigheter brukar anse att nordkoreaner är ”ekonomiska flyktingar” och att de därför ska sändas tillbaka. På kinesiska mikrobloggar börjar hashtaggen #脱北者# (”de som flyr nord”) få stor spridning. Tidningen Global Times (环球时报) skriver idag om dessa frågor och hävdar att Kina strikt följer internationell lagstiftning. Skribenten Liu Guofu (刘国福), som är professor i juridik vid Beijing Institute of Technology (北京理工大学), skriver att ”i fråga om att erkänna och ta emot flyktingar gör Kina stor urskiljning och donationerna och medlen är små, vilket blivit till en av huvudursäkterna för en del utvecklade länders attacker mot Kina” (中国认可和接受难民区别性强和认捐款少,成为一些发达国家攻击中国的首要口实). Kina har inte någon särskild asyllagstiftning utan förlitar sig på grundlagens skrivningar och lagstiftningen om gränspassage. Liu medger dock att den primära orsaken till Kinas ovilja att ta emot flyktingar och asylsökande är ”politiska överväganden” (政治考量) gentemot ”en del grannländer” (Nordkorea) och rädsla för stora flyktingströmmar.

Men vad kommer att hända med kachin-flyktingarna i Yunnan?  Får de asyl? Hänger deras status ihop med de politiska förändringarna (vi hoppas sker) i Burma och Kinas påverkan på regimen? Historiskt sett har Kina vid flera tillfällen varit välkomnande för flyktingar, t.ex. judar som under 1930-40-talen bildade en stark kommunitet i Shanghai. Dessa uppmärksammas också positivt idag.  UNHCR rapporterar samtidigt att antalet asylsökande från Kina till rikare länder ökat under 2011. Är de också ”ekonomiska flyktingar”?

Reflections on refugees, asylum and Chinese policy and practice on this, especially in regard to North Korea and Burma.

考虑一下难民和避难问题,提到中国对来自朝鲜和缅甸难民的政策和实际。

Missionärer och kommunister (Fynd från arkivet 2)

Då och då får man syn på saker som får en att fundera på människors möten, vad de betyder och vilka följder de får. Det hände mig nyligen då jag katalogiserade böcker i Sam Skölds samling. Jag öppnade en kommenterad utgåva av Shiji (史記 Historieskrivarens uppteckningar), traditionellt trådbunden och med alla tio häften i kartongomslag. På första häftet i båda kartongvolymerna har en av Sam Skölds studenter skrivit några rader. Några år på 1930-talet arbetade Sköld som lärare vid Huazhong University (华中大学) i Wuhan, föregångare till dagens Huazhong Normal University (华中师范大学). Studenten Huo Hengde 霍恆德 har i första volymen skrivit ”Gåva till herr Sköld med vördnad från studenten Huo Hengde” (韓先生惠存 學生霍恆德敬贈) och i andra volymen ”Gåva till lärare Sam med vördnad från Hengde” (德霖老師惠 恆德敬贈). Detta gjorde mig nyfiken. Efter lite efterforskningar fick jag fram att Huo Hengde bara månader efter att han gett böcker till ”lärare Sam” i september 1935, bytte namn till He Wei (何伟 1910-1973) och blev en mycket aktiv medlem i kommunistpartiet. Han blev snabbt en ledande partifunktionär i centrala Kina och organiserade motstånd mot den japanska invasionen. Huo Hengde kom från en kristen familj men när han kom till Wuhan – och träffade Sam Sköld – blev han kommunisten He Wei.

Huo Hengdes gåva till Sam Sköld

He Wei blev senare borgmästare i Guangzhou (Kanton 广州), Kinas ambassadör i Vietnam och även utbildningsminister. Mindes han då den ”vördade läraren” Sam Sköld? Flera andra ledande kommunister kom också i kontakt med svenska missionärer, till exempel Dong Biwu (董必武 1886-1975) som hade sina rötter i Macheng (麻城) i nordöstra Hubei. Dong var bland annat tillförordnad president 1968-1975. Också Lin Bio (林彪 1907-1971) växte upp i en liten by i Hubei, Huilongshan (回龙山) i Tuanfeng härad (团风县), dit en av Missionskyrkans missionärer, Hilma Börjesson (1863-1923) 1896 kom för att arbeta bland kvinnor. Lin Biao kan omöjligt ha undgått att träffa svenskarna som var där. Kanske träffade hans mamma Hilma Börjesson?

Desperation och demokrati

Mohammed Bouazizis självbränning i december 2010 blev ett av startskotten för ”den arabiska våren”. Efterföljande protester har fått stort utrymme i våra medier och det har blivit politiska omvälvningar i flera länder. Men vad händer i Kina? De senaste tolv månaderna har ett tjugotal tibetaner bränt sig själva till döds i protest i de tibetanska områdena i västra Kina (Tibet, södra Qinghai, västra Sichuan). Dalai lama har uttryckt sin oro över händelserna och skyller på den kinesiska regimens politik. Nu senast har en tibetansk författare, Gangkye Drubpa Kyab, gripits i Sichuan. Rapporterna i svenska medier har varit begränsade. Varför? Hur prioriterar man? Är det för att kinesiska myndigheter har en starkare och mer välorganiserad kontrollapparat än i många länder i arabvärlden?

Boende i de tibetanska områdena, oavsett etnisk tillhörighet, kan förstås se vad som händer. Kinesiska media skriver också sporadiskt och kontrollerat (på engelska) om en del incidenter. På kinesiska skrivs också en del och man beskyller gärna Dalai lama för att ligga bakom. Säkert finns också många människor i Kina som inget vet om dessa förfärliga händelser. Mediakontrollen är mycket stark i Kina, ord filtreras, inlägg på mikrobloggar (weibo 微博) som Tencent (腾讯) och Sina (新浪) tas genast bort om de innehåller ”fel” ord.

De som vet vad som händer bland tibetanerna, som känner till missförhållanden i andra delar av Kina och som vill se förändringar kan ofta inte skriva det de vill. Men även indirekta uttryck kan ibland vara starka. Man häpnar faktiskt över en del bitande kommentarer till dagens situation som dyker upp på olika mikrobloggar! Häromdagen citerade en bekant till mig, journalisten Wang Keqin (王克勤), ur en ledare från Xinhua ribao (新华日报) 1942 på sin weibo som följs av över två hundra tusen personer (läs också Wangs blog). Xinhua ribao var den första officiella kommunistpartitidningen i Kina, grundad 1938, och den drivs idag av partiavdelningen i Jiangsu-provinsen. Ledaren från 1942 sade följande (om nationalistpartiet Guomindangs (国民党) politik): ”Vad det kinesiska folket allra mest behöver är demokratiskt styre, och förutsättningen för demokrati är att lösa problemen med kontroll över maktdelningen. Republikens centralregering har en enorm makt och ingen kontrollerar den, valen är falska, och de valda representanterna måste lyssna på Guomindang, lyssnar de inte så grips de”. (中国人民最需要的是民主政治,而民主的前提就是要解决分权制衡的监督问题。民国中央的政府权力大得不得了,没有人监督,选举是假的,那些代表都需要听国民党的,不听就抓起来)

Reflections on recent self-immolations in Tibetan areas in China and how Swedish and other Western media report it. Also on interesting use of old texts to criticize the current situation.

考虑最近藏区发生的自焚以及瑞典和西方其他媒体如何报告这事情。我也提到微博上如何用旧文批评现时。

Vilka ämnen talar man inte om?

Kinas vicepresident Xi Jinping (习近平) gör i dagarna sitt första officiella besök i USA. Sannolikt kan man se det som introduktionsresa inför att Xi i höst väntas bli vald till generalsekreterare i Kinas kommunistparti och därmed Kinas verklige ledare. Våren 2013 blir han sedan också Kinas president, om inte något oförutsett händer. Igår och idag (12-13 februari) har Stockholm China Forum anordnats för tionde gången, denna gång på Sjöfartshuset i Gamla stan i Stockholm. Enligt UDs kortfattade pressmeddelande har Xi Jinping varit ett av samtalsämnena, liksom global ekonomi, ”Syrien, rymdsäkerhet och internetfrihet”. Intressant urval.

På Stockholm China Forum samlas främst politiker, diplomater, ekonomer och ”Kina-kännare” från Europa och USA. Sinologer med fördjupade kunskaper i Kinas språk, kultur och historia är sällan med. Några kinesiska gäster brukar också vara inbjudna, denna gång förmodligen Qin Yaqing (秦亚青) från China Foreign Affairs University (CFAU, 外交学院). UD nämner bara att ”exekutiva vicepresidenten” från nämnda universitet ska medverka. Detta kan bara vara Qin och det är lite märkligt att inte hans namn skrivs ut när andra deltagare som Nicholas Lardy och Mark Leonard annonseras med namn. Kan det bero på att Qin Yaqing egentligen är partisekreterare vid CFAU? Titeln ”exekutiv vicepresident” är bara en av olika eufemismer som används för att ”maskera” partisekreterarna vid universiteten i Kina vid kontakter med utlandet. Qin är dock en mycket kompetent forskare inom internationella relationer med examen från University of Missouri. Han har också föreläst för politbyrån inne i Zhongnanhai, ledarnas komplex mitt i Beijing.

Mer intressant är dock vad man inte pratar om vid Stockholm China Forum. Ämnen som religionens växande roll i Kina, etniska spänningar och kulturell stereotypisering är knappast på agendan. Ändå är detta frågor som likaväl som något annat påverkar både ekonomisk och annan utveckling i och mellan länder. Människors tro och övertygelse påverkar i hög grad hur man agerar i samhället i övrigt, det gäller inte bara Kina. Modernisering och ekonomisk utveckling får i kinesiska områden med stor andel icke-han-befolkning starka etniska spänningar som följd då minoriteterna upplever sin kultur och sitt språk hotade. De ser inte någon möjlighet att styra sin egen utveckling.

Alltför ofta separerar man ekonomisk-poltiska frågor från så kallat ”mjuka” frågor istället för att låta frågeställningarna ”krocka” och korsbefrukta varandra. Kunskaper i kinesiska är inte någon absolut förutsättning för att förstå eller analysera Kina, men att läsa originaltexter och att kunna kommunicera direkt har sina fördelar. Sinologer, ekonomer och statsvetare borde samarbeta mera. Stockholm China Forum och andra liknande bi- och multilaterala forum EU-Kina-USA borde öppna upp för fler ”krockar”. Det är då det blir riktigt spännande möten. Kanske blir det bättre redan nästa gång då man enligt Carl Bildt ska arrangera forumet i Kina.

Förmodligen tycker inte det kinesiska kommunistpartiet och dess ledning att ”mjuka” frågor är så viktiga, mera besvärliga. Men det kanske håller på att förändras? Jag träffade Xi Jinping helt kort i samband med hans Sverige-besök 2010. Vi skakade egentligen bara hand och sa några få ord på kinesiska. Den som introducerade mig för Xi sa att jag ”forskar i religion”. Xi svarade då ”åh, religion, bra, bra, bra” (啊,宗教, 好好好). Hur ska man tolka det?

Some thoughts on Xi Jinping and what topics are not discussed at government sponsored ”China Forums”, e.g. religion, ethnicity and cultural stereotypes.

这里想一下习近平和政府举办的“中国论坛”到底不讨论的一些题目,比如宗教民族和文化定型等问题。