Var partiledarna annorlunda förr? (Fynd från arkivet 3)

I dessa dagar av turbulens inom det kinesiska kommunistpartiet (中国共产党) då Bo Xilai (薄熙来) och Wang Lijun fått lämna sina poster kan man fundera över när ideologisk övertygelse och idealism fick lämna plats för maktkamp och populism. Var det redan under Mao? Eller var det först efter 1989? Förmodligen har det alltid funnits inslag av sådant hos en del höga partifunktionärer, om än inte alla.

För ett par dagar sedan gjorde jag åter ett intressant fynd i Sam Skölds stora boksamling. Instucket i ett stort verk om världslitteraturen låg ett brevkort till Sam Sköld från februari 1935. Det var skrivet av en av hans studenter vid Huazhong University, Huang Xinxue (黄心学). Den korta texten på kortet handlar om olika utgåvor av verket Gushi yuan (古詩源, ”Källan till äldre poesi”) av Shen Deqian (沈德潜 1673-1769). Huang och Sköld bodde båda i Wuhan (武汉), Huang i Hankou (汉口) och Sköld i Wuchang (武昌) så man kan undra varför de förde intellektuella diskussioner på brevkort? Man kunde ha tagit båten över Långa floden (长江, även Yangzifloden 扬子江) och träffats istället.

Brevkort från Huang Xuexin till Sam Sköld
"Lärare Sam: Efter att vi skildes har jag saknat er mycket..."

Huang Xinxue blev medlem i kommunistpartiet 1937 och bytte namn till Huang Haibin (黄海滨 1908-1950). Han blev lokalt ansvarig för organisation och propaganda på olika platser i Hubeiprovinsen och var under 1940-talet en av vicecheferna för organisationsavdelningen inom partiet för hela centrala och södra Kina (中共中南局组织部). Han dog i cancer i maj 1950. Minnesrunan i Folkets dagblad beskriver honom som att han ”levde enkelt och arbetade hårt, var alltid lojal och hängiven i arbetet, tog aktivt ansvar  och bar arbetets bördor villigt” (生活朴素刻苦,工作一贯忠实热诚,积极负责,任劳任怨). Helt enkelt en förebild för alla partifunktionärer och tjänstemän.

Bo Xilais far Bo Yibo (薄一波 1908-2007) var född samma år som Huang Xuexin och hade delvis en liknande karriär, med regionalt ansvar i ett partidistrikt på 1940-talet, i Bos fall i norra Kina (华北局). Vid hans död beskrev man dock honom inte alls på samma sätt som Huang utan bara med superlativer, som ”enastående partimedlem, mäktig kommunistisk kämpe och en framstående proletär revolutionär” (优秀党员,伟大的共产主义战士,杰出的无产阶级革命家). Samma eftermäle får nästan alla högre partiledare. Vart tog enkelheten, ansvaret och det hårda arbetet vägen?

Some thoughts on party leaders, their interests and driving forces. Were they more idealistic before and just after 1949? Did they lead simpler, more responsible lives?

想一想中共领导,他们的兴趣和动力。四五十年代时是否更唯心?他们生活更朴素更负责?

Ett kulturellt språng framåt?

I oktober 2011 höll kommunistpartiets 17:e centralkommitté sitt sjätte plenum (十七届六中全会). Den stora frågan som behandlades var en satsning på kultur och ett beslut togs om att ”främja en stor kulturell utveckling och blomstring” (推动文化大发展大繁荣). I januari 2012 publicerade Hu Jintao (胡锦涛) en artikel på samma tema i partiets teoretiska tidskrift Qiushi (求是 ”Sök sanningen”, tidigare Röda fanan 红旗).

Hu Jintao säger att ”vi måste se klart hur fientliga internationella krafter just nu intensifierar sina planer på att västernisera och dela upp Kina. De ideologiska och kulturella områdena är fokus för deras långsiktiga infiltration” (我们必须清醒地看到,国际敌对势力正在加紧对我国实施西化、分化战略图谋,思想文化领域是他们进行长期渗透的重点领域). Det långa dokumentet från oktober 2011 beskriver önskemål, planer och förväntningar inom en mängd kulturområden och man berör också den ”hälsosamma och progressiva Internet-kultur” (健康向上的网络文化) man vill skapa. Vidare skrivs om hur ”statens kulturella soft power” (国家文化软实力) ska stärkas och bli till ”en stark andlig kraft” (强大精神力量) för att främja utvecklandet av ett harmoniskt samhälle. Utövare inom alla kulturformer uppmanas att ”aktivt kasta sig in i kulturellt kreativa aktiviteter för att sjunga tidens och folkets lov” (积极投身到讴歌时代和人民的文艺创造活动之中). Man utgår också ifrån att ”kinesisk kultur” är sammanhållen och enhetlig och speglar ”den kinesiska nationen” (中华民族).

Målning av Tang Zhigang (唐志刚, f. 1959) ur serien "Kinesiska sagor" (中国童话)
Målning av Tang Zhigang (唐志刚, f. 1959) ur serien ”Kinesiska sagor” (中国童话)

Det här låter bitvis mycket likt Mao Zedongs tal om kultur i Yan’an (延安) 1942. Mao menade att ”vi måste också ha en kulturell armé, vilken är en nödvändighet för att ena våra led och för att besegra fienden” (我们还要有文化的军队,这是团结自己、战胜敌人必不可少的一支军队). Men hur ska detta gå till? Vem ska ställa upp på detta? Satsningarna i Kina har uppmärksammats av Myndigheten för kulturanalys och nämns i den färska rapport som nyligen lagts fram till regeringen. Men kan man kommendera fram kreativitet?

Den nya politiken har dock mött motstånd. Den kände författaren och konstnären Feng Jicai (冯骥才, f. 1942) liknade häromdagen hela satsningen vid ”det stora språnget framåt” (大跃进), den förödande kampanj 1958-1961 då folkkommuner (人民公社) infördes och ”bakgårdsugnar” (土法炼钢炉) skulle producera stål. Feng menade att det är stor risk att det hela blir ett ”tomt skal” (空壳). Kloka ord av en man som är vice ordförande i China Federation of Literary and Art Circles (中国文学艺术界联合会), paraplyorganet för alla organiserade författare, musiker, filmare och konstnärer i Kina. Kulturen i Kina sjuder av kreativitet helt utan partiets påbud.

On Chinese cultural policy, fear of Western ”cultural and ideological infiltration” and decisions to ”promote a great cultural development and prosperity”. Can culture be commanded and creativity ordered? 

关于“推动文化大发展大繁荣”大计划的思考。有没有”国际敌对势力…实施西化”?上面可以下令就出现创造力?

Säkerheten främst

Just nu pågår den årliga sessionen för Nationella folkkongressen (全国人民代表大会, Kinas motsvarighet till parlament) i Beijing. Mötena med folkkongressen skapar alltid oro, ”säkerhetsnivån” höjs och dissidenter hindras från att röra sig fritt. Utländska media och experter spekulerar i om det finns tendenser till att ”Kina öppnar sig” eller om folkkongressen trots allt ändå bara är samling nickedockor som aldrig röstar emot förslag.

Det allmänna intresset för folkkongressens session är ganska begränsat, men det är ett stort ämne på Internet. Många mikrobloggare skriver om hur dyra kläder och väskor som ledamöterna har och gör syrliga kommentarer om vilket ”folk” de representerar. Representanterna själva skriver också, till exempel Ge Jianxiong (葛剑雄), professor vid Fudanuniversitetet (复旦大学) i Shanghai. Ge skriver till och med ”dagbok” åt Financial Times kinesiska utgåva.

En av frågorna för årets session är ett förslag om ändringar i straffprocesslagen (刑事诉讼法) vilket skulle möjliggöra gripande och kvarhållande av personer utan att meddela anhöriga. När förslaget blev känt förekom starka protester och man lägger nu fram ett reviderat förslag där det framhålls hur de mänskliga rättigheterna tas till vara och där också erkännanden under tvång förbjuds. De metoder som nu regleras har förekommit länge och kommer förmodligen att fortsätta existera, särskilt i fall som rör ”statens säkerhet” där undantag finns.

I detta sammanhang är det är svårt att inte tänka på andra säkerhetsfrågor som arbetarsäkerhet, rättssäkerhet och matsäkerhet. På kinesiska byggarbetsplatser är det vanligt med banderoller som har texten ”säkerheten främst” (安全第一), ibland med tillägg av en varningsskylt med en fallande man utan hjälm med texten ”varning för att falla” (当心坠落). Arbetare har allt oftare hjälm men ingen annan skyddsutrustning. Istället går de omkring i jacka, tygskor och kanske handskar. Ofta balanserar de på bambuställningar som Arbetsmiljöverket skulle riva om de fick syn på dem. Bambuställningar är på väg att förbjudas sedan några år tillbaka, men genomförandet sköts av lokala myndigheter och går långsamt.

Slutsatsen kan bara bli att statens säkerhet ses som långt viktigare än den enskilde medborgarens. Att skydda ledarna mot oliktänkande är viktigare än att skydda vanliga människor från att slå ihjäl sig på jobbet eller äta förgiftad mat. Protesterna mot skärpningen av straffprocesslagen kanske ändå är ett tecken. Kanske är det snart dags för partiledarna att ta på sig hjälmen och se upp så att de inte faller?

Security first? Some thoughts on the current NPC session and what security is priority for Chinese leaders.

关于十一届全国人大第五次会议和安全问题的一些思考。

Var Altay före Kalvträsk?

Sportlovsperioden är över oss i Sverige och många svischar ner för slalombackar eller glider/stakar/skejtar fram  i skidspåret. Om ett par dagar är det Vasaloppet, och den gnistrande snön och de vita vidderna känns väldigt okinesiska. Men även i Kina finns snö och vinterkultur, till exempel i Yabuli (亚布力) och Changchun (长春). Där finns också en till synes obetvinglig lust att från expert- och myndighetshåll bevisa att allt väsentligt har sitt ursprung i Kina. Krutet, kompassen och andra tekniska uppfinningar kan man nog ganska säkert härleda till Kina – men skidåkningen?

Sedan några år tillbaka hävdar man att prefekturen Altay (阿勒泰地区) i nordligaste Xinjiang är ”ursprunget för mänsklighetens skidåkande” (人类滑雪起源地). Bevisen tycks något skrala men Kinas förste nationelle mästare i skidåkning, Shan Zhaojian (单兆鉴), och professorn i arkeologi vid Northwest University (西北大学) i Xi’an, Wang Jianxin (王建新), har gemensamt uttalat sig om detta faktum. Det tycks också underbyggt av att man ”funnit” en ”tusenårig lång sång” på temat skidåkning. ”Lång sång” (长调, på mongoliska urtyn duu) är en traditionell typ av mongolisk folksång. Sången upptäcktes 2006 och bearbetades under ett par år av den lokala partisekreteraren i ett område inom prefekturen Altay.

1924 upptäcktes något som skulle visa sig vara världens hittills äldsta kända skidor på en myr utanför byn Kalvträsk i Västerbotten. Kalvträskskidan är ca 5200 år gammal. Kanske skulle en delegation från Altay göra ett besök i Västerbotten.

Thoughts on ”the origin of human skiing” that is claimed to be in Xinjiang, China. The oldest ski found in the world, however, is from Northern Sweden, 5200 years old.

有人说新疆阿勒泰地区是“人类化学起源地”。不过,世界最古老的滑雪板发现在瑞典北部有五千多年的历史。

Asyl i Kina?

Nattens tragiska utvisning av pastor Jean Kabuidibuidi från Sverige till Kongo-Kinshasa (刚果(金)) fick mig att fundera på flyktingfrågor i ett större perspektiv. Dessa frågor är just nu högaktuella också i Kina. Den senaste tiden har tusentals flyktingar från den burmesiska delstaten Kachin (克钦邦) kommit in i Yunnan-provinsen efter inbördesstrider. De flesta verkar finnas runt orten Nongdao (弄岛). Även kinesiska media rapporterar om detta, åtminstone på nätet. Samtidigt finns just nu 21 nordkoreanska flyktingar i Changchun (长春) vilka regimen ”som vanligt” tänker sända tillbaka till Nordkorea där de sannolikt straffas mycket hårt. Amnesty protesterar och MR- och migrationsexperten Roberta Cohen reder ut begreppen om varför Kina borde följa de internationella avtal man skrivit under.

Att nordkoreaner flyr till Kina är inte nytt och 2001 kom de första direkt till UNHCRs kontor i Beijing. Kinesiska myndigheter brukar anse att nordkoreaner är ”ekonomiska flyktingar” och att de därför ska sändas tillbaka. På kinesiska mikrobloggar börjar hashtaggen #脱北者# (”de som flyr nord”) få stor spridning. Tidningen Global Times (环球时报) skriver idag om dessa frågor och hävdar att Kina strikt följer internationell lagstiftning. Skribenten Liu Guofu (刘国福), som är professor i juridik vid Beijing Institute of Technology (北京理工大学), skriver att ”i fråga om att erkänna och ta emot flyktingar gör Kina stor urskiljning och donationerna och medlen är små, vilket blivit till en av huvudursäkterna för en del utvecklade länders attacker mot Kina” (中国认可和接受难民区别性强和认捐款少,成为一些发达国家攻击中国的首要口实). Kina har inte någon särskild asyllagstiftning utan förlitar sig på grundlagens skrivningar och lagstiftningen om gränspassage. Liu medger dock att den primära orsaken till Kinas ovilja att ta emot flyktingar och asylsökande är ”politiska överväganden” (政治考量) gentemot ”en del grannländer” (Nordkorea) och rädsla för stora flyktingströmmar.

Men vad kommer att hända med kachin-flyktingarna i Yunnan?  Får de asyl? Hänger deras status ihop med de politiska förändringarna (vi hoppas sker) i Burma och Kinas påverkan på regimen? Historiskt sett har Kina vid flera tillfällen varit välkomnande för flyktingar, t.ex. judar som under 1930-40-talen bildade en stark kommunitet i Shanghai. Dessa uppmärksammas också positivt idag.  UNHCR rapporterar samtidigt att antalet asylsökande från Kina till rikare länder ökat under 2011. Är de också ”ekonomiska flyktingar”?

Reflections on refugees, asylum and Chinese policy and practice on this, especially in regard to North Korea and Burma.

考虑一下难民和避难问题,提到中国对来自朝鲜和缅甸难民的政策和实际。

Missionärer och kommunister (Fynd från arkivet 2)

Då och då får man syn på saker som får en att fundera på människors möten, vad de betyder och vilka följder de får. Det hände mig nyligen då jag katalogiserade böcker i Sam Skölds samling. Jag öppnade en kommenterad utgåva av Shiji (史記 Historieskrivarens uppteckningar), traditionellt trådbunden och med alla tio häften i kartongomslag. På första häftet i båda kartongvolymerna har en av Sam Skölds studenter skrivit några rader. Några år på 1930-talet arbetade Sköld som lärare vid Huazhong University (华中大学) i Wuhan, föregångare till dagens Huazhong Normal University (华中师范大学). Studenten Huo Hengde 霍恆德 har i första volymen skrivit ”Gåva till herr Sköld med vördnad från studenten Huo Hengde” (韓先生惠存 學生霍恆德敬贈) och i andra volymen ”Gåva till lärare Sam med vördnad från Hengde” (德霖老師惠 恆德敬贈). Detta gjorde mig nyfiken. Efter lite efterforskningar fick jag fram att Huo Hengde bara månader efter att han gett böcker till ”lärare Sam” i september 1935, bytte namn till He Wei (何伟 1910-1973) och blev en mycket aktiv medlem i kommunistpartiet. Han blev snabbt en ledande partifunktionär i centrala Kina och organiserade motstånd mot den japanska invasionen. Huo Hengde kom från en kristen familj men när han kom till Wuhan – och träffade Sam Sköld – blev han kommunisten He Wei.

Huo Hengdes gåva till Sam Sköld

He Wei blev senare borgmästare i Guangzhou (Kanton 广州), Kinas ambassadör i Vietnam och även utbildningsminister. Mindes han då den ”vördade läraren” Sam Sköld? Flera andra ledande kommunister kom också i kontakt med svenska missionärer, till exempel Dong Biwu (董必武 1886-1975) som hade sina rötter i Macheng (麻城) i nordöstra Hubei. Dong var bland annat tillförordnad president 1968-1975. Också Lin Bio (林彪 1907-1971) växte upp i en liten by i Hubei, Huilongshan (回龙山) i Tuanfeng härad (团风县), dit en av Missionskyrkans missionärer, Hilma Börjesson (1863-1923) 1896 kom för att arbeta bland kvinnor. Lin Biao kan omöjligt ha undgått att träffa svenskarna som var där. Kanske träffade hans mamma Hilma Börjesson?

Desperation och demokrati

Mohammed Bouazizis självbränning i december 2010 blev ett av startskotten för ”den arabiska våren”. Efterföljande protester har fått stort utrymme i våra medier och det har blivit politiska omvälvningar i flera länder. Men vad händer i Kina? De senaste tolv månaderna har ett tjugotal tibetaner bränt sig själva till döds i protest i de tibetanska områdena i västra Kina (Tibet, södra Qinghai, västra Sichuan). Dalai lama har uttryckt sin oro över händelserna och skyller på den kinesiska regimens politik. Nu senast har en tibetansk författare, Gangkye Drubpa Kyab, gripits i Sichuan. Rapporterna i svenska medier har varit begränsade. Varför? Hur prioriterar man? Är det för att kinesiska myndigheter har en starkare och mer välorganiserad kontrollapparat än i många länder i arabvärlden?

Boende i de tibetanska områdena, oavsett etnisk tillhörighet, kan förstås se vad som händer. Kinesiska media skriver också sporadiskt och kontrollerat (på engelska) om en del incidenter. På kinesiska skrivs också en del och man beskyller gärna Dalai lama för att ligga bakom. Säkert finns också många människor i Kina som inget vet om dessa förfärliga händelser. Mediakontrollen är mycket stark i Kina, ord filtreras, inlägg på mikrobloggar (weibo 微博) som Tencent (腾讯) och Sina (新浪) tas genast bort om de innehåller ”fel” ord.

De som vet vad som händer bland tibetanerna, som känner till missförhållanden i andra delar av Kina och som vill se förändringar kan ofta inte skriva det de vill. Men även indirekta uttryck kan ibland vara starka. Man häpnar faktiskt över en del bitande kommentarer till dagens situation som dyker upp på olika mikrobloggar! Häromdagen citerade en bekant till mig, journalisten Wang Keqin (王克勤), ur en ledare från Xinhua ribao (新华日报) 1942 på sin weibo som följs av över två hundra tusen personer (läs också Wangs blog). Xinhua ribao var den första officiella kommunistpartitidningen i Kina, grundad 1938, och den drivs idag av partiavdelningen i Jiangsu-provinsen. Ledaren från 1942 sade följande (om nationalistpartiet Guomindangs (国民党) politik): ”Vad det kinesiska folket allra mest behöver är demokratiskt styre, och förutsättningen för demokrati är att lösa problemen med kontroll över maktdelningen. Republikens centralregering har en enorm makt och ingen kontrollerar den, valen är falska, och de valda representanterna måste lyssna på Guomindang, lyssnar de inte så grips de”. (中国人民最需要的是民主政治,而民主的前提就是要解决分权制衡的监督问题。民国中央的政府权力大得不得了,没有人监督,选举是假的,那些代表都需要听国民党的,不听就抓起来)

Reflections on recent self-immolations in Tibetan areas in China and how Swedish and other Western media report it. Also on interesting use of old texts to criticize the current situation.

考虑最近藏区发生的自焚以及瑞典和西方其他媒体如何报告这事情。我也提到微博上如何用旧文批评现时。

Det kinesiska välfärdssamhället…

Idag skriver socialförsäkringsminister Ulf Kristersson på DN Debatt om hur det ska bli ”enklare för oss att bo och arbeta i Asien”. Det är bra. Fler behöver åka till Kina, Korea, Indien och andra asiatiska länder, lära sig språk och gärna arbeta en period. Men hur tänker regeringen när man ger sig in i förhandlingar med Kina om avtal inom socialförsäkringar? Vet man vad man förhandlar om? 2009 tog Kina beslut om en långsiktig satsning på ett sammanhållet system till 2020. Detaljerna och genomförandet är långt ifrån färdiga och genomförande av centrala beslut på lokal nivå är ett av Kinas stora problem. Läs mera t.ex. i Constructing a Social Welfare System for All in China, skriven av en kinesisk statlig think-tank men publicerad av Routledge.

Kina införde 2003 ”Nya kooperativa vårdsystemet för landsbygden” (新型农村合作医疗制度) vilket idag, nio år senare, täcker de flesta på landsbygden. Detta system innebär att kostnaderna för sjukvård täcks till mellan 30 och 70%, den högre andelen vid enklare sjukvård på en mindre klinik, den lägre andelen vid dyr sjukvård på ett stort sjukhus. För stadsbor infördes redan 1998 ett separat system. Fortfarande drabbas dock många av att vård bara ges om man kan betala. Onödiga och dyra mediciner skrivs ut för att ge extra inkomster till läkare. Fortfarande finns tiotals miljoner fattiga som är utanför systemen.

När det gäller pensioner är läget också oklart. Under Zhu Rongjis (朱镕基) tid som premiärminister på 1990-talet påbörjades pensionsreformer i städerna och här finns ett rudimentärt system. På landsbygden har pilotprojekt genomförts i vissa provinser men på alltför låga nivåer. Det rör sig ibland om något hundratal yuan per år (lika mycket i kronor) och det är svårt att leva på. Andelen som deltar i systemet har också minskat de senaste åren.

Enligt officiella uppgifter behöver Kina 5,7 biljoner yuan för att genomföra satsningen till 2020. Ett samlat och enhetligt socialförsäkringssystem för hela Kina framstår som en utopisk tanke inom överskådlig tid. Förmodligen kommer system på provinsiell nivå och samarbete mellan stat, NGOs och privata aktörer att vara nödvändigt. I Kina är pensionsåldern 60 för män, 55 för kvinnliga tjänstemän och 50 för kvinnliga arbetare, men tankar finns nu på att höja gränsen. Ulf Kristersson och de svenska förhandlarna borde dela erfarenheter, ta upp frågor om pensionsålder och systemens uppbyggnad och inte diskutera förmåner för ett fåtal svenskar som jobbar i Kina.

Some thoughts on welfare systems in China (and Sweden), what is possible and what we prioritize.

关于中国(和瑞典)社会福利系统的建成,如何发展,优先在哪里。

Klassiker i brevlådan

Det är inte varje dag man får en klassiker med posten. Men häromdagen hände det! Det var första bandet av den färska danska fullständiga översättningen av Jin Ping Mei (金瓶梅), först utgiven 1617. Översättare är den danska sinologen Vibeke Børdahl (易德波) som är känd för sina studier i kinesisk muntlig litteratur och berättarkonst, shuoshu 说书. Jin Ping Mei kan betyda ”Plommonblom i gyllene vas” men är också en anspelning på tre kvinnor som är centrala i den långa romanen, Jinlian (金莲 ”Gyllene lotus”), Pinger (瓶儿 ”Lilla vasen”) och Chunmei (春梅 ”Vårplommonblomma”). Jin Ping Mei kom ut på svenska 1950 i en ofullständig version översatt från tyska. Många andra europeiska utgåvor har också haft avsnitt utelämnade eller rentav översatta till latin. Varför? Jo, Jin Ping Mei ger inte bara inblickar i familjen Ximens förfall i 1110-1120-talens Kina (Norra Songdynastin 北宋), utan är också en erotisk klassiker med detaljerade sexskildringar. Även i Kina har den censurerats och stoppats från utgivning men ändå alltid lästs.

Jin Ping Mei har en viss koppling till en annan klassiker, Berättelser från träskmarkerna (水浒传), och huvudpersonen Ximen Qing (西门庆) förekommer i båda. Med Vibeke Børdahls översättning finns nu fyra av fem klassiska kinesiska romaner i full modern översättning till något nordiskt språk. Göran Malmqvist har tidigare översatt Berättelser från träskmarkerna och Färden till västern (西游记) och Pär Bergman Drömmar om röda gemak (红楼梦). Nu fattas bara Berättelsen om de tre kungarikena (三国演义).

Jin Ping Mei ska komma ut i tio volymer under de kommande sex åren. Utgivare är Forlaget Vandkunsten som gjort en väldigt vacker utgåva, både i bindningen och i illustrationerna tagna från en tidig utgåva från 1620-30-talen. 2010 kontaktades jag och några kollegor av förlaget för att vara granskare och sakkunniga inför utgivningen och nu har den alltså kommit. Det är ett storverk som Vibeke Børdahl åstadkommit. Läs den!

Introducing the new full Danish translation of Jin Ping Mei by Vibeke Børdahl. Of the main classic novels we now only lack a translation of Romance of the Three Kingdoms in a Nordic language.

介绍刚出版的丹麦语全译本《金瓶梅》。现在北欧语言只缺乏《三国演义》的译本。