Vad händer i Kina?

Denna fråga ställer sig många människor varje dag, och vi här i Sverige hör nästan alltid något om Kina i media varje dag. Men vilket urval får vi läsa om? Hur är det med analysen? Och vad av det som händer kommer att få betydelse på lång sikt? Sådant är svårt att sia om, men här är några axplock ur den kinesiska mediafloden idag.

Ett oundvikligt ämne i Kina denna dag har varit vad som hänt med Wang Lijun (王立军), till för några dagar sen tuff polischef och vice borgmästare i Chongqing som jobbat mot organiserad brottslighet. En intressant detalj om Wang är att han är mongol och ”egentligen” heter Unen Baatar. Häromdagen fick han avgå som polischef och tilldelades andra ansvarsområden som borgmästare. Idag kom så besked att han genomgår “semesterlik behandling” (休假式治疗) för stress och överansträngning. Kinesiska mikrobloggar spred snabbt uppgifter om att Wang skulle ha försökt söka asyl på USAs konsulat i Chengdu, och polisnärvaron runt konsulatet har höjts. Om han varit där är ännu oklart. Uttrycket ”semesterlik behandling” är dagens skämt på kinesiska mikrobloggar (Weibo 微博 – läs mitt Weibo-flöde här bredvid!) och många driver friskt med vad som hänt. Många tror att ”behandlingen” innebär att Wang helt enkelt gripits och sitter fängslad. Det extrema intresset för Wang beror på att han jobbat nära Bo Xilai (薄熙来), son till Bo Yibo (薄一波), partichef i Chongqing och medlem i politbyrån, som spås få en ännu mer framträdande post i partiet vid den 18:e partikongressen i höst. Maktspelet är förvisso intressant, men det är nästan intressantare att följa de fräcka kommentarer som likt en löpeld sprider sig över det kinesiska nätet och via mobiler. Det finns en oerhörd kraft i detta och en stor respektlöshet mot partiet – förhoppningsvis samtidigt som respekten för mångfalden av åsikter ökar. Det händer något i Kina.
Uppdatering 9 feb: USA bekräftar nu att Wang besökt konsulatet men inte om han sökt asyl. Enligt BBC har vice utrikesminister Cui Tiankai (崔天凯) också kommenterat och sagt att det är ”ett extremt isolerat fall som har lösts smidigt”.

Kontrollen av mikrobloggar har också varit ett hett ämne idag. Det handlar då om att den lokala webbmyndigheten i Beijing (北京网管办) beslutat att från och med 16 mars måste man registrera sig med sitt riktiga namn på bloggar och mikrobloggar. Om inte kan man bara surfa och läsa, inte göra inlägg. Också här haglar inläggen på nätet i Kina. En bekant i Shanghai skrev ironiskt att nästa steg väl blir att man måste registrera sig för att gå ut på gatan. Kanske kan proteststormen få detta att ändras innan 16 mars? Det händer något i Kina.
Uppdatering 9 feb: Taiwanesiska tidningen United Daily News (联合报) rapporterar nu att partiavdelningar ska upprättas på alla blogg- och mikrobloggtjänster/företag efter att systemet med namnregistrering införts. Det händer för mycket i Kina.

Nanjings universitet firar i år 110 år och ska hålla stora festligheter den 20 maj. Idag meddelade man att man inte vill ha ”ett politiskt firande” utan vill ge hedersplatserna till förtjänta professorer och studenter. Kommentarerna handlar bland annat om hur byråkratiserade kinesiska universitet håller på att bli (låter det bekant?) och man betonar akademisk frihet och fokus på vetenskapen. Intressant att se vart det tar vägen. Det händer något i Kina.

Titeln på det här inlägget har jag lånat från en bok utgiven 1928 av Marcus Ch’eng (Chen Chonggui 陈崇桂), en ledande pastor i Kina under 1930-40-50-talen, bland annat jobbade han en period hos ”den kristne generalen” Feng Yuxiang. Ch’eng var från Wuhan och växte upp med Svenska Missionskyrkans första missionärer där. Han måste ha varit en av de första kineser som lärde sig svenska, och skrev också boken Vad händer i Kina på svenska. Det hände en hel del i Kina också på den tiden, men rapporteringen gick i annat tempo.

Mångbottnat ”rivningsraseri”

För någon vecka sen, mitt under det kinesiska nyåret, revs ett hus på Bei zongbu hutong 24 i Beijing (北总布胡同24号). Inget konstigt med det kan tyckas, det rivs hela tiden i Beijing och huset var redan skadat av tidigare rivningsförsök. Men plötsligt uppstod en proteststorm och till och med statliga nyhetsbyrån Xinhua skrev kritiskt. Under några år på 1930-talet bodde Kinas viktigaste arkitektpar Liang Sicheng 梁思成 och Lin Huiyin 林徽因 i huset och hade där sin mest kreativa period. Trots myndighetsbeslut för något år sen om att bevara och renovera byggnaden kunde ett fastighetsbolag ändå riva huset. Är detta ett tecken på svaghet hos myndigheterna? Eller beror det på bristande förståelse för eller insikt i opinionen? Är det ett tecken på svaghet hos regimen? Kanske är det ”bara” korruption. Frågan är inte helt okomplicerad. Frågan om bevarandet av Beijings gamla delar är inte enkel. Övergrepps har begåtts och begås fortfarande, människor blir rotlösa och mycket av karaktären i vissa kvarter och hela stadsdelar försvinner. Liksom Klarakvarteren i Stockholm kommer denna omvälvning att talas om länge framöver.

Gammalt och "nytt" i östra Beijing – flerhundraårig portal med nästan utsuddad inskrift "Länge leve ordförande Mao" (Foto: Fredrik Fällman)
Det är bra att människor nu protesterar mot urskillningslöst rivande och kulturförstörande åtgärder. Det är också en del av civilsamhällets långsamma uppvaknande och formande i Kina. Som besökare och turist i Kina kan man förundras över den gamla kulturen och hur mycket som trots allt finns bevarat – men samtidigt har så oerhört mycket mer försvunnit redan för länge sen. Stadsmuren, gatuportaler och annat som revs i Beijing på 1960- och 1970-talen för att bygga hus, vägar och tunnelbana, var egentligen betydligt större ingrepp än det som sker idag, om man nu kan göra sådana jämförelser. Sinologen och bankmannen Lars Ellström, som bott i Beijing under mycket lång tid, skrev för ett par år sen på Utrikesbloggen tänkvärt om perspektiven på bevarande och vad som egentligen är nytt och gammalt.
Upprördheten kring det enda gamla huset i Beijing får mig också att tänka på vad som hänt i Kashgar de senaste åren. Den gamla delen av staden försvinner i snabb takt och endast ett litet område blir kvar som turistattraktion. Läs Stefan Geens fina rapport från Kashgar 2010. Levande uigurisk tradition och kultur försvinner. Var är de stora protesterna här? Ett fåtal röster hörs i Kina, till exempel Beijing Cultural Heritage Protection Centre, som också drivit fallet med Liang Sichengs hus. Mest hörs från Väst. Kashgar ska istället bli en ekonomisk zon och ett av de slagord som förs fram lyder (se bilden): ”Gör Kashgar till ‘västra Kinas pärla’, en världskänd, modern stad med stark etnisk prägel”.
把喀什建设成“中国西部明珠”,世界知名的、具有浓郁民族特色的现代化城市 (Foto: Fredrik Fällman)

”Rivningsraseri” kan ha många bottnar. Det kan vara upprörda känslor mot orimliga rivningar och fysisk förstörelse. Men att protestera mot att kultur och traditioner raseras och rivs ner för att aldrig kunna byggas upp igen är också ett sorts ”rivningsraseri” och här är händelserna i Kashgar betydligt allvarligare. Vad är ”modernt” och vem får vara med och bestämma vad som behövs, vilken ”etnisk karaktär” som ska finnas och vilka uttryck den ska få ta sig?

Some thoughts about the tearing down of old buildings and entire city districts in China, and what it means to us; who decides and what is the result. How is culture and tradition torn down and who owns the process?

考虑一下中国“拆”现象、老建筑、全城市地区(北京、喀什)都全部被拆了。这种发展如何影响我们?谁作出决定?结果如何?文华和传统如何“拆掉”?谁拥有发展和现代化的进程?