I dessa dagar av turbulens inom det kinesiska kommunistpartiet (中国共产党) då Bo Xilai (薄熙来) och Wang Lijun fått lämna sina poster kan man fundera över när ideologisk övertygelse och idealism fick lämna plats för maktkamp och populism. Var det redan under Mao? Eller var det först efter 1989? Förmodligen har det alltid funnits inslag av sådant hos en del höga partifunktionärer, om än inte alla.
För ett par dagar sedan gjorde jag åter ett intressant fynd i Sam Skölds stora boksamling. Instucket i ett stort verk om världslitteraturen låg ett brevkort till Sam Sköld från februari 1935. Det var skrivet av en av hans studenter vid Huazhong University, Huang Xinxue (黄心学). Den korta texten på kortet handlar om olika utgåvor av verket Gushi yuan (古詩源, ”Källan till äldre poesi”) av Shen Deqian (沈德潜 1673-1769). Huang och Sköld bodde båda i Wuhan (武汉), Huang i Hankou (汉口) och Sköld i Wuchang (武昌) så man kan undra varför de förde intellektuella diskussioner på brevkort? Man kunde ha tagit båten över Långa floden (长江, även Yangzifloden 扬子江) och träffats istället.
Huang Xinxue blev medlem i kommunistpartiet 1937 och bytte namn till Huang Haibin (黄海滨 1908-1950). Han blev lokalt ansvarig för organisation och propaganda på olika platser i Hubeiprovinsen och var under 1940-talet en av vicecheferna för organisationsavdelningen inom partiet för hela centrala och södra Kina (中共中南局组织部). Han dog i cancer i maj 1950. Minnesrunan i Folkets dagblad beskriver honom som att han ”levde enkelt och arbetade hårt, var alltid lojal och hängiven i arbetet, tog aktivt ansvar och bar arbetets bördor villigt” (生活朴素刻苦，工作一贯忠实热诚，积极负责，任劳任怨). Helt enkelt en förebild för alla partifunktionärer och tjänstemän.
Bo Xilais far Bo Yibo (薄一波 1908-2007) var född samma år som Huang Xuexin och hade delvis en liknande karriär, med regionalt ansvar i ett partidistrikt på 1940-talet, i Bos fall i norra Kina (华北局). Vid hans död beskrev man dock honom inte alls på samma sätt som Huang utan bara med superlativer, som ”enastående partimedlem, mäktig kommunistisk kämpe och en framstående proletär revolutionär” (优秀党员，伟大的共产主义战士，杰出的无产阶级革命家). Samma eftermäle får nästan alla högre partiledare. Vart tog enkelheten, ansvaret och det hårda arbetet vägen?
Some thoughts on party leaders, their interests and driving forces. Were they more idealistic before and just after 1949? Did they lead simpler, more responsible lives?
想一想中共领导，他们的兴趣和动力。四五十年代时是否更唯心？他们生活更朴素更负责？