Mångbottnat ”rivningsraseri”

För någon vecka sen, mitt under det kinesiska nyåret, revs ett hus på Bei zongbu hutong 24 i Beijing (北总布胡同24号). Inget konstigt med det kan tyckas, det rivs hela tiden i Beijing och huset var redan skadat av tidigare rivningsförsök. Men plötsligt uppstod en proteststorm och till och med statliga nyhetsbyrån Xinhua skrev kritiskt. Under några år på 1930-talet bodde Kinas viktigaste arkitektpar Liang Sicheng 梁思成 och Lin Huiyin 林徽因 i huset och hade där sin mest kreativa period. Trots myndighetsbeslut för något år sen om att bevara och renovera byggnaden kunde ett fastighetsbolag ändå riva huset. Är detta ett tecken på svaghet hos myndigheterna? Eller beror det på bristande förståelse för eller insikt i opinionen? Är det ett tecken på svaghet hos regimen? Kanske är det ”bara” korruption. Frågan är inte helt okomplicerad. Frågan om bevarandet av Beijings gamla delar är inte enkel. Övergrepps har begåtts och begås fortfarande, människor blir rotlösa och mycket av karaktären i vissa kvarter och hela stadsdelar försvinner. Liksom Klarakvarteren i Stockholm kommer denna omvälvning att talas om länge framöver.

Gammalt och "nytt" i östra Beijing – flerhundraårig portal med nästan utsuddad inskrift "Länge leve ordförande Mao" (Foto: Fredrik Fällman)
Det är bra att människor nu protesterar mot urskillningslöst rivande och kulturförstörande åtgärder. Det är också en del av civilsamhällets långsamma uppvaknande och formande i Kina. Som besökare och turist i Kina kan man förundras över den gamla kulturen och hur mycket som trots allt finns bevarat – men samtidigt har så oerhört mycket mer försvunnit redan för länge sen. Stadsmuren, gatuportaler och annat som revs i Beijing på 1960- och 1970-talen för att bygga hus, vägar och tunnelbana, var egentligen betydligt större ingrepp än det som sker idag, om man nu kan göra sådana jämförelser. Sinologen och bankmannen Lars Ellström, som bott i Beijing under mycket lång tid, skrev för ett par år sen på Utrikesbloggen tänkvärt om perspektiven på bevarande och vad som egentligen är nytt och gammalt.
Upprördheten kring det enda gamla huset i Beijing får mig också att tänka på vad som hänt i Kashgar de senaste åren. Den gamla delen av staden försvinner i snabb takt och endast ett litet område blir kvar som turistattraktion. Läs Stefan Geens fina rapport från Kashgar 2010. Levande uigurisk tradition och kultur försvinner. Var är de stora protesterna här? Ett fåtal röster hörs i Kina, till exempel Beijing Cultural Heritage Protection Centre, som också drivit fallet med Liang Sichengs hus. Mest hörs från Väst. Kashgar ska istället bli en ekonomisk zon och ett av de slagord som förs fram lyder (se bilden): ”Gör Kashgar till ’västra Kinas pärla’, en världskänd, modern stad med stark etnisk prägel”.
把喀什建设成“中国西部明珠”,世界知名的、具有浓郁民族特色的现代化城市 (Foto: Fredrik Fällman)

”Rivningsraseri” kan ha många bottnar. Det kan vara upprörda känslor mot orimliga rivningar och fysisk förstörelse. Men att protestera mot att kultur och traditioner raseras och rivs ner för att aldrig kunna byggas upp igen är också ett sorts ”rivningsraseri” och här är händelserna i Kashgar betydligt allvarligare. Vad är ”modernt” och vem får vara med och bestämma vad som behövs, vilken ”etnisk karaktär” som ska finnas och vilka uttryck den ska få ta sig?

Some thoughts about the tearing down of old buildings and entire city districts in China, and what it means to us; who decides and what is the result. How is culture and tradition torn down and who owns the process?

考虑一下中国“拆”现象、老建筑、全城市地区(北京、喀什)都全部被拆了。这种发展如何影响我们?谁作出决定?结果如何?文华和传统如何“拆掉”?谁拥有发展和现代化的进程?

5 svar på ”Mångbottnat ”rivningsraseri””

  1. Tack för dina läsvärda reflektioner kring skägg och rivningar. Ska bli intressant att följa denna blogg!

Lämna ett svar