Fällmans skriverier 富雷随笔 Fällman's writings

Mohammed Bouazizis självbränning i december 2010 blev ett av startskotten för ”den arabiska våren”. Efterföljande protester har fått stort utrymme i våra medier och det har blivit politiska omvälvningar i flera länder. Men vad händer i Kina? De senaste tolv månaderna har ett tjugotal tibetaner bränt sig själva till döds i protest i de tibetanska områdena i västra Kina (Tibet, södra Qinghai, västra Sichuan). Dalai lama har uttryckt sin oro över händelserna och skyller på den kinesiska regimens politik. Nu senast har en tibetansk författare, Gangkye Drubpa Kyab, gripits i Sichuan. Rapporterna i svenska medier har varit begränsade. Varför? Hur prioriterar man? Är det för att kinesiska myndigheter har en starkare och mer välorganiserad kontrollapparat än i många länder i arabvärlden?

Boende i de tibetanska områdena, oavsett etnisk tillhörighet, kan förstås se vad som händer. Kinesiska media skriver också sporadiskt och kontrollerat (på engelska) om en del incidenter. På kinesiska skrivs också en del och man beskyller gärna Dalai lama för att ligga bakom. Säkert finns också många människor i Kina som inget vet om dessa förfärliga händelser. Mediakontrollen är mycket stark i Kina, ord filtreras, inlägg på mikrobloggar (weibo 微博) som Tencent (腾讯) och Sina (新浪) tas genast bort om de innehåller ”fel” ord.

De som vet vad som händer bland tibetanerna, som känner till missförhållanden i andra delar av Kina och som vill se förändringar kan ofta inte skriva det de vill. Men även indirekta uttryck kan ibland vara starka. Man häpnar faktiskt över en del bitande kommentarer till dagens situation som dyker upp på olika mikrobloggar! Häromdagen citerade en bekant till mig, journalisten Wang Keqin (王克勤), ur en ledare från Xinhua ribao (新华日报) 1942 på sin weibo som följs av över två hundra tusen personer (läs också Wangs blog). Xinhua ribao var den första officiella kommunistpartitidningen i Kina, grundad 1938, och den drivs idag av partiavdelningen i Jiangsu-provinsen. Ledaren från 1942 sade följande (om nationalistpartiet Guomindangs (国民党) politik): ”Vad det kinesiska folket allra mest behöver är demokratiskt styre, och förutsättningen för demokrati är att lösa problemen med kontroll över maktdelningen. Republikens centralregering har en enorm makt och ingen kontrollerar den, valen är falska, och de valda representanterna måste lyssna på Guomindang, lyssnar de inte så grips de”. (中国人民最需要的是民主政治，而民主的前提就是要解决分权制衡的监督问题。民国中央的政府权力大得不得了，没有人监督，选举是假的，那些代表都需要听国民党的，不听就抓起来)

Reflections on recent self-immolations in Tibetan areas in China and how Swedish and other Western media report it. Also on interesting use of old texts to criticize the current situation.

考虑最近藏区发生的自焚以及瑞典和西方其他媒体如何报告这事情。我也提到微博上如何用旧文批评现时。

Kinas vicepresident Xi Jinping (习近平) gör i dagarna sitt första officiella besök i USA. Sannolikt kan man se det som introduktionsresa inför att Xi i höst väntas bli vald till generalsekreterare i Kinas kommunistparti och därmed Kinas verklige ledare. Våren 2013 blir han sedan också Kinas president, om inte något oförutsett händer. Igår och idag (12-13 februari) har Stockholm China Forum anordnats för tionde gången, denna gång på Sjöfartshuset i Gamla stan i Stockholm. Enligt UDs kortfattade pressmeddelande har Xi Jinping varit ett av samtalsämnena, liksom global ekonomi, ”Syrien, rymdsäkerhet och internetfrihet”. Intressant urval.

På Stockholm China Forum samlas främst politiker, diplomater, ekonomer och ”Kina-kännare” från Europa och USA. Sinologer med fördjupade kunskaper i Kinas språk, kultur och historia är sällan med. Några kinesiska gäster brukar också vara inbjudna, denna gång förmodligen Qin Yaqing (秦亚青) från China Foreign Affairs University (CFAU, 外交学院). UD nämner bara att ”exekutiva vicepresidenten” från nämnda universitet ska medverka. Detta kan bara vara Qin och det är lite märkligt att inte hans namn skrivs ut när andra deltagare som Nicholas Lardy och Mark Leonard annonseras med namn. Kan det bero på att Qin Yaqing egentligen är partisekreterare vid CFAU? Titeln ”exekutiv vicepresident” är bara en av olika eufemismer som används för att ”maskera” partisekreterarna vid universiteten i Kina vid kontakter med utlandet. Qin är dock en mycket kompetent forskare inom internationella relationer med examen från University of Missouri. Han har också föreläst för politbyrån inne i Zhongnanhai, ledarnas komplex mitt i Beijing.

Mer intressant är dock vad man inte pratar om vid Stockholm China Forum. Ämnen som religionens växande roll i Kina, etniska spänningar och kulturell stereotypisering är knappast på agendan. Ändå är detta frågor som likaväl som något annat påverkar både ekonomisk och annan utveckling i och mellan länder. Människors tro och övertygelse påverkar i hög grad hur man agerar i samhället i övrigt, det gäller inte bara Kina. Modernisering och ekonomisk utveckling får i kinesiska områden med stor andel icke-han-befolkning starka etniska spänningar som följd då minoriteterna upplever sin kultur och sitt språk hotade. De ser inte någon möjlighet att styra sin egen utveckling.

Alltför ofta separerar man ekonomisk-poltiska frågor från så kallat ”mjuka” frågor istället för att låta frågeställningarna ”krocka” och korsbefrukta varandra. Kunskaper i kinesiska är inte någon absolut förutsättning för att förstå eller analysera Kina, men att läsa originaltexter och att kunna kommunicera direkt har sina fördelar. Sinologer, ekonomer och statsvetare borde samarbeta mera. Stockholm China Forum och andra liknande bi- och multilaterala forum EU-Kina-USA borde öppna upp för fler ”krockar”. Det är då det blir riktigt spännande möten. Kanske blir det bättre redan nästa gång då man enligt Carl Bildt ska arrangera forumet i Kina.

Förmodligen tycker inte det kinesiska kommunistpartiet och dess ledning att ”mjuka” frågor är så viktiga, mera besvärliga. Men det kanske håller på att förändras? Jag träffade Xi Jinping helt kort i samband med hans Sverige-besök 2010. Vi skakade egentligen bara hand och sa några få ord på kinesiska. Den som introducerade mig för Xi sa att jag ”forskar i religion”. Xi svarade då ”åh, religion, bra, bra, bra” (啊，宗教， 好好好). Hur ska man tolka det?

Some thoughts on Xi Jinping and what topics are not discussed at government sponsored ”China Forums”, e.g. religion, ethnicity and cultural stereotypes.

这里想一下习近平和政府举办的“中国论坛”到底不讨论的一些题目，比如宗教民族和文化定型等问题。

Denna fråga ställer sig många människor varje dag, och vi här i Sverige hör nästan alltid något om Kina i media varje dag. Men vilket urval får vi läsa om? Hur är det med analysen? Och vad av det som händer kommer att få betydelse på lång sikt? Sådant är svårt att sia om, men här är några axplock ur den kinesiska mediafloden idag.

Ett oundvikligt ämne i Kina denna dag har varit vad som hänt med Wang Lijun (王立军), till för några dagar sen tuff polischef och vice borgmästare i Chongqing som jobbat mot organiserad brottslighet. En intressant detalj om Wang är att han är mongol och ”egentligen” heter Unen Baatar. Häromdagen fick han avgå som polischef och tilldelades andra ansvarsområden som borgmästare. Idag kom så besked att han genomgår “semesterlik behandling” (休假式治疗) för stress och överansträngning. Kinesiska mikrobloggar spred snabbt uppgifter om att Wang skulle ha försökt söka asyl på USAs konsulat i Chengdu, och polisnärvaron runt konsulatet har höjts. Om han varit där är ännu oklart. Uttrycket ”semesterlik behandling” är dagens skämt på kinesiska mikrobloggar (Weibo 微博 – läs mitt Weibo-flöde här bredvid!) och många driver friskt med vad som hänt. Många tror att ”behandlingen” innebär att Wang helt enkelt gripits och sitter fängslad. Det extrema intresset för Wang beror på att han jobbat nära Bo Xilai (薄熙来), son till Bo Yibo (薄一波), partichef i Chongqing och medlem i politbyrån, som spås få en ännu mer framträdande post i partiet vid den 18:e partikongressen i höst. Maktspelet är förvisso intressant, men det är nästan intressantare att följa de fräcka kommentarer som likt en löpeld sprider sig över det kinesiska nätet och via mobiler. Det finns en oerhörd kraft i detta och en stor respektlöshet mot partiet – förhoppningsvis samtidigt som respekten för mångfalden av åsikter ökar. Det händer något i Kina.
Uppdatering 9 feb: USA bekräftar nu att Wang besökt konsulatet men inte om han sökt asyl. Enligt BBC har vice utrikesminister Cui Tiankai (崔天凯) också kommenterat och sagt att det är ”ett extremt isolerat fall som har lösts smidigt”.

Kontrollen av mikrobloggar har också varit ett hett ämne idag. Det handlar då om att den lokala webbmyndigheten i Beijing (北京网管办) beslutat att från och med 16 mars måste man registrera sig med sitt riktiga namn på bloggar och mikrobloggar. Om inte kan man bara surfa och läsa, inte göra inlägg. Också här haglar inläggen på nätet i Kina. En bekant i Shanghai skrev ironiskt att nästa steg väl blir att man måste registrera sig för att gå ut på gatan. Kanske kan proteststormen få detta att ändras innan 16 mars? Det händer något i Kina.
Uppdatering 9 feb: Taiwanesiska tidningen United Daily News (联合报) rapporterar nu att partiavdelningar ska upprättas på alla blogg- och mikrobloggtjänster/företag efter att systemet med namnregistrering införts. Det händer för mycket i Kina.

Nanjings universitet firar i år 110 år och ska hålla stora festligheter den 20 maj. Idag meddelade man att man inte vill ha ”ett politiskt firande” utan vill ge hedersplatserna till förtjänta professorer och studenter. Kommentarerna handlar bland annat om hur byråkratiserade kinesiska universitet håller på att bli (låter det bekant?) och man betonar akademisk frihet och fokus på vetenskapen. Intressant att se vart det tar vägen. Det händer något i Kina.

Titeln på det här inlägget har jag lånat från en bok utgiven 1928 av Marcus Ch’eng (Chen Chonggui 陈崇桂), en ledande pastor i Kina under 1930-40-50-talen, bland annat jobbade han en period hos ”den kristne generalen” Feng Yuxiang. Ch’eng var från Wuhan och växte upp med Svenska Missionskyrkans första missionärer där. Han måste ha varit en av de första kineser som lärde sig svenska, och skrev också boken Vad händer i Kina på svenska. Det hände en hel del i Kina också på den tiden, men rapporteringen gick i annat tempo.